Porträtt

Leonarda Arcidiacono Copyright

Tove Folkesson

Tove Folkesson

Victoria Ahlman

Viktoria Ahlman

Viktoria Ahlman

Tove Folkesson

Tove Folkesson

 

 

Grönsaker på jordens bekostnad

Grönsaker på jordens bekostnad 

Publicerat i Syre Stockholm

 

Klimatet hotar renskötseln

Publicerat reportage i Landets Friatidning

http://www.landetsfria.se/artikel/127065

 

 

Utställning 13-26 November

KALVMÄRKNING I MIDNATTSSOLEN

13-26 November ställer vi ut fotografier och film på Åsg.2 i Järna. Materialet är insamlat under sommar och höst 2016 I Baste samebys sommarviste i Sitasjaure. Renskötarfamiljen  Kråik/Jannok är i blickfånget.

LYSSNA HÄR PÅ —> Intervju- Sameradion om utställningen

BILDER – 1 ) Alrik Williams öppnar och bjuder på toner från Redwoodflöjt.  2) Hanna Vretmark beskådar fotografier och filmen som rullar på utställningen där man kan se Anneli Kråik beskriva kalvmärkningen och dess snitt. 3) Stina Gray jojkar och berättar lite om hennes sommar i Saltoluokta hos Laila Spik.

Kalvmärkning i midnattssolen #publicerat i Landets fria tidning

Kalvmärkning i midnattssolen

Sàpmis vindar har nu nått in i kolonialismens högkvarter – Stockholms slott. #publicerat samer.se

Sàpmis vindar har nu nått in i kolonialismens högkvarter – Stockholms slott.

 

Maxida Märak #Musik på slottet

Maxida Märak levererade massiv hip hop under Sápmi powerhelgen på slottet. I den kungliga slottssalen bland barockstatyer och kristallkronor, framför en fullsatt slottssal berättar Maxida bland annat om turister i fjällvärlden som saknar respekt. Hur de kör ikapp renar med skoter och lever ut sitt hat mot samer genom att skada renar. Publiken får också höra om gruvkampen och om hoten som uppstod vid Gállokprotesterna.

Maxida Märak på slottsscenen under Sápmi power på Musik på slottet.

Sofia Jannok #Musik på slottet

Sofia Jannok fick kolonialismens tunga väggar att krackelera i går kväll på slottet. Ett enastående framträdande av snölejoninnan som har hjärtat på rätt plats. Musiken och den hårresande jojken tog publiken till oändliga vidder. Sofia Jannok sprider sitt budskap ödmjukt men bestämt. #SápmiPower #MusikpåSlottet #ILO169

Sofia Jannok på slottsscenen. Festivalen Musik på slottet vill uppmärksamma Sveriges minoriteter. Samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar kommer att uppträda på slottet i September 2016.

 

 

 

Kalvmärkningen i Sitasjaure

Under det kommande året kommer jag och fotografen Ante Skaulu att följa och dokumentera renskötarfamiljen Kråik/Jannok i renskötselarbetet. I förarbetet innan vi kör igång på riktigt besökte vi dem i Sitasjaure under kalvmärkningen i Baste samebys sommarviste. Det var en minst sagt mäktig upplevelse att ta del av kalvmärkningen i Bastes rengärde. Uppåt 4000 renar befann sig i gärdet den natten.

13/7  Renarna som befinner sig på fjället samlas in av samlare som lämnar tidigt på morgonen. Samlarna kör motocross och fyrhjuling för att kunna ta sig fram och tillbaka i tid. Insamlingsarbetet kan ta upp till tolv timmar om inte längre innan de kommer tillbaka ifrån fjället med renflocken. Vid mitt besök började kalvmärkningen efter midnatt då renarna samlats in i gärdet.

Ljudet från trampande klövar och renarnas dova, mumlande ljud är det som hörs i gärdet. Någon ropar på hjälp när det behövs extra ögon för att känna igen en vaja eller för att få hjälp vid märkningen en kalven. Det är ett oerhört fokusarbete som pågår i rengärdet. Att se sitt renmärke på håll kräver fokus, själva märkningen likaså då det inte får bli fel, det blir det svårt att känna igen renen framöver om snitten i öronen inte görs noggrant.

Arbetet i hagen pågår så länge det inte blir för varmt, kring femtiden på morgonen avbröts kalvmärkningsarbetet. Då öppnades gärdet och varje vaja och kalv finner varandra igen innan de fortsätter sin vandring uppåt fjälls.

Inne i rengärdet märkning #1. Foto Ante Skaulu.

Albertina Larsdotter Kråik märker kalv i Sitasjaure, kalvmärkning # 1. Foto: L.A

 

Lars-Ola Jannok får hjälp av  dotter och son med lassokastningen i rengärde #1. Foto: L.A

 

Anneli Kråik/Jannok har just märkt klart en kalv. Sitasjaure märkning #1 Foto: L.A

 

 

Björnritualen

Den två dagar långa ceremoni som ägde rum i samband med björnjakten var en central religös föreställning som förekom på 1000-talet hos jägarna i det samiska samhället. Den äldsta björngraven man funnit är från 1000-talet. Tillsammans utgör det arkeologiska och det skriftliga material man funnit och samlat in ett rikt källmaterial kring björnceremonin. Det skriftliga som är ifrån slutet av 1600-talet samt i slutet från 1700-talet beskriver det lulesamiska och sydsamiska området. (Sápmi Y1K, Westman, s. 51)

Man har funnit och dokumenterat en stor mängd björngravar längs nordnorska kusten och detta visar att björnceremonin förekom över hela det samiska området från 200 och 300-talen från till 1700-talet. (Hansen 2004: 130)

Myten och ritualen och dess relation till trumman

Inom den samiska religionen har björnen en speciell plats, man har respekterat björnen och utfört ritualer efter björnjakten. Sägner säger att när en björn skjuts så finner man en människa inuti björnfällen. I samiska myter finner man att björnen och människan står varandra mycket nära, myten om björnen har även tolkats som som en myt om människans uppkomst. Björnarna jagades förr med böjda spjut. Den som kunde fälla en björn med ett böjt spjut av al som trycktes in i björnens hjärta hyllades som en hjälte och detta ansågs vara ett mandomsprov. Man talar om att björnens puls skulle kännas i skaftet när spjutet når hjärtat. Den samiska björnritualen nämns i källmaterialet i olika sammanhang under tidsperioden 1600-talet till 1900-talet. Det är unikt att ritualen är beskriven i olika tidssammanhang och att myten bakom ritualen är bevarad. (Bertell, Trummornas tid 5)

Man använde även trumman för att finna björnen under jakt, den trumma som fann björn var en helgad trumma vilken man värderade högt. (Webbseminarium, Samisk religion, MittUniv, 16.06.30)

Ritualen som var en högtidsstund för både kvinnor, män och barn gick till som så att männen fällde björnen och tog den till boplatsen. Kvinnornas roll i detta sammanhang var viktigt då de under rituella former gick jägarna till mötes. Kvinnorna spottade tuggad albark på de återvändande männen, albarken med sin kraftigt orangeröda färg förknippas och symboliserar blod i björnriten. (Bertell, Trummornas tid 5)

Pehr Fjellström skriver utförligt om björnriten på 1700 talet. Myten enligt Fjellström handlar om en flicka som förvisas av sina bröder. Flickan tar tillflykt till ett björnen ide. Hon tillbringar vintern med björnen och de ingår ett äktenskap tillsammans och får så småningom en son. När björnen blir gammal bestämmer han sig för att han ska bli skjuten av kvinnans bröder. När våren kom fällde bröderna björnen. Björnen hade utmärkt sig med en mässingsring i pannan och detta för att hans egna son skulle känna igen honom och inte döda honom av misstag. Björnens fru sätter sig på håll och täcker sitt ansikte med en duk för att inte helt se på när björnen skjuts och flås. Fragment ur denna myt återkommer som rituella inslag i björnjakten. (Bertell, Trummornas tid 5)

Det som nedtecknats i källmaterialet kring björnritualen är det som sker på männens sida, det saknas information om vad som sker i kåtan hos kvinnorna då ingen informant vistats där. Albarks saften funktion varierar något i det som återberättats. Alen benämns besitta beskyddande egenskaper och har använts av jägare för att skydda mot björnens ilska. (Bertell, Trummornas tid 5)

Under björnritualen, efter att kvinnorna har spottat albarkssaft på männen fäster kvinnorna mässingsringar och kedjor av mässing på männen och även jakthundarna blir behandlade med albarkssaften. Renoxarna blir bemålade med albarkssaft, de blir även prydda med randigt färgade ullgarnsändar, den ren som drar hem den fällda björnen blir ansedd vara en särskild ren. Enligt Rheens källmaterial får inga kvinnor åka på den renen under det kommande året men källan Anonymous menar att detta förbud även gäller männen och barnen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Den beskrivna ritualen varierar till viss del i källmaterialet, gällande tidpunkt och när männen bespottas. Även oklart vem som bespottas, alla i jaktlaget eller endast den som skjutit björnen. (Bertell, Trummornas tid 5)

För att visa att björnen är skjuten sticker mannen som dödat björnen in en alkäpp i golvet på kåtan, detta blir en symbol för den skjutne björnen. När björnen bereds i lägret deltar både män och kvinnor, även barnen bidrar under denna del av ritualen men dock ej märkta av albarkssaften. Björnsvansen med dess kött kokas bundet vid en ring av björk, senare fäster man björnsvansen på en trumma för att pryda och även för att fungera som ett hjälpmedel. Under själva flåendeprocessen placerar man en tratt med tuggad albark under björnens nos. Enligt Skanke som också berättar om björnritualen smörjde man in sig i björnens blod istället för albarkssaft. Det är dock oklart om hans version var en symbolisk akt som han möjligtvis tolkat bokstavligen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Björnen flåddes och kroppen styckades i vistet samtidigt som männen jojkade. Blodet var det första som kokades tillsammans med fett, senare tillagade man köttet. Huvudet väntade man med tills allra sist då övriga delar hade förtärts. Köttkoket fick inte koka över det ansågs vara olycksbringande. Om kitteln med björnkoket kokade över kunde man springa över till kvinnornas kåta för att fråga om de kunde syssla med något som påverkade koket negativt. Männen åt sedan vid eldstatde och kvinnorna i kåtan, när köttet bars in till kvinnorna tittade de genom en mässingsring samtidigt som de spottade tuggad albark. Sedan åt de även sin första bit björnkött genom en mässingring. (Sápmi Y1K, Westman, s. 53)

Vid ceremonins slut samlades alla ben och knotor samman för att läggas på en risbädd. Även den bortskurna nosen och vidjan. Alla delar skulle ligga så som det hade suttit samman när björnen levde. Efter att man tagit bort mässingsringar och kedjor från björnens delar begravde man björnen och på så vis ärade man björnen. Genom denna ceremoni fördes björnens själ tillbaka till dennes rätta värld och senare skulle han återvända till människorna för att återigen ge jaktlycka åt folket. (Sápmi Y1K, Westman, s. 53, 54 )

Alen, blodet och Leibolmai

Enligt Fjellströms uppteckning användes alpinnar till att kastas på ett uppspänt björnskinn i ritualen. Alpinnar har även använts som avskräckningsmedel mot björn enligt senare källor. Användandet av albark förekom även i hushållen som t ex färgning av husgeråd. (Bertell, Trummornas tid 5)

Albarkssaftens rödbruna färg har associerats till blodet, blodet i sig besitter livskraften och om ett djur eller människa förlorar sitt blod så dör det, den samiska föreställningen vilar på denna uppfattning. I Norden trodde man att genom att förtära varmt färskt blod kunde man bota sjukdomar och få mer livskraft. Detta var även ett fenomen som man kunde se i antika Rom, forna Egypten och hos urinvånarna i Australien. Den människa som hade fått i sig en annan människas blod ansågs ha större krafter än andra då den hade blod från två människor i sig. Särskilt blod efter avrättade, mördare eller självmördare var lämpligt men även djurblod. Förtäringen av björnblod ansågs giva mod och styrka. (Bertell, Trummornas tid 5)

Enligt flera samiska källor vet man numera om offerplatser där man strykt på blod på gudabilder, offerbruket verkar ha varit relativt likartat till alla de samiska gudarna. Björnblodet använde man vid målandet av trummor, detta för att göra trumman till ett fungerande verktyg som skulle vara i kontakt med gudamakterna. På olika sätt kan vi se hur björnen knyts till trumman för att skapa denna kontakt med det osynliga. Mässingsringen som var fastknuten med björnsvansen låter man hänga ned från trumman, även penisbenet används för som trumhammare. Både trumman och björnen är centrala i den samiska religionen och ytterst heliga. Albarkssaften tycks stå björnen nära därför använder man den vid tecknandet av symbolerna på trumman. (Bertell, Trummornas tid 5)

Den samiska gudomligheten Leibolmai som även kan översättas ” Almannen” är nära förknippad med alen och även med björnen. Randulf skriver att Leibolmai beskyddar björnen och tecknas även ibland som en björn på trummorna. Varför Leibolmai och björnen var så nära varandra menar Randulf i sin sammanställning att det beror på att björnen äter sin föda i alskogen. Det finns dock lite olika tolkningar kring Leibolmai om han är förknippas med blod eller bröd beroende på tolkning av språket, men troligast har han koppling till både björnen och alen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Andra kulturer

Björnen är helgad i flera andra samhällen i det cirkumpolära området, man kan se rituella drag som går igen hos det sibiriska folkslaget likaså hos den nordamerikanska urbefolkningen. Det fråntar inte att den samiska björnritualen är unik i sitt utförande. (Bertell, Trummornas tid 5)
Regionalitet i materialet

Det förekommer tydliga regionala skillnader i det rituella bruket. På de nordsamiska trummorna hängde man t ex björnklor på trumman vilket man inte gjorde på den sydsamiska. Trummorna generellt visar på regionala skillnader, troligtvis var nordsmisk skåltrumma gjord av björkvril, sydsamiska ramtrummor tillverkade av gran och tall. Man kan även se hur folket har löst saker på olika sätt beroende på vilket område de bebott. Gudanamn varierar även beroende på område som t ex namnet på åskguden. (Webbseminarium, Samisk religion, MittUniv, 16.06.30)