Porträtt

Leonarda Arcidiacono Copyright

Tove Folkesson

Tove Folkesson

Victoria Ahlman

Viktoria Ahlman

Viktoria Ahlman

Tove Folkesson

Tove Folkesson

 

 

Grönsaker på jordens bekostnad

Grönsaker på jordens bekostnad 

Publicerat i Syre Stockholm

 

Utställning 13-26 November

KALVMÄRKNING I MIDNATTSSOLEN

13-26 November ställer vi ut fotografier och film på Åsg.2 i Järna. Materialet är insamlat under sommar och höst 2016 I Baste samebys sommarviste i Sitasjaure. Renskötarfamiljen  Kråik/Jannok är i blickfånget.

LYSSNA HÄR PÅ —> Intervju- Sameradion om utställningen

BILDER – 1 ) Alrik Williams öppnar och bjuder på toner från Redwoodflöjt.  2) Hanna Vretmark beskådar fotografier och filmen som rullar på utställningen där man kan se Anneli Kråik beskriva kalvmärkningen och dess snitt. 3) Stina Gray jojkar och berättar lite om hennes sommar i Saltoluokta hos Laila Spik.

Kalvmärkning i midnattssolen #publicerat i Landets fria tidning

Kalvmärkning i midnattssolen

Sàpmis vindar har nu nått in i kolonialismens högkvarter – Stockholms slott. #publicerat samer.se

Sàpmis vindar har nu nått in i kolonialismens högkvarter – Stockholms slott.

 

Maxida Märak #Musik på slottet

Maxida Märak levererade massiv hip hop under Sápmi powerhelgen på slottet. I den kungliga slottssalen bland barockstatyer och kristallkronor, framför en fullsatt slottssal berättar Maxida bland annat om turister i fjällvärlden som saknar respekt. Hur de kör ikapp renar med skoter och lever ut sitt hat mot samer genom att skada renar. Publiken får också höra om gruvkampen och om hoten som uppstod vid Gállokprotesterna.

Maxida Märak på slottsscenen under Sápmi power på Musik på slottet.

Sofia Jannok #Musik på slottet

Sofia Jannok fick kolonialismens tunga väggar att krackelera i går kväll på slottet. Ett enastående framträdande av snölejoninnan som har hjärtat på rätt plats. Musiken och den hårresande jojken tog publiken till oändliga vidder. Sofia Jannok sprider sitt budskap ödmjukt men bestämt. #SápmiPower #MusikpåSlottet #ILO169

Sofia Jannok på slottsscenen. Festivalen Musik på slottet vill uppmärksamma Sveriges minoriteter. Samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar kommer att uppträda på slottet i September 2016.

 

 

 

Kalvmärkningen i Sitasjaure

Under det kommande året kommer jag och fotografen Ante Skaulu att följa och dokumentera renskötarfamiljen Kråik/Jannok i renskötselarbetet. I förarbetet innan vi kör igång på riktigt besökte vi dem i Sitasjaure under kalvmärkningen i Baste samebys sommarviste. Det var en minst sagt mäktig upplevelse att ta del av kalvmärkningen i Bastes rengärde. Uppåt 4000 renar befann sig i gärdet den natten.

13/7  Renarna som befinner sig på fjället samlas in av samlare som lämnar tidigt på morgonen. Samlarna kör motocross och fyrhjuling för att kunna ta sig fram och tillbaka i tid. Insamlingsarbetet kan ta upp till tolv timmar om inte längre innan de kommer tillbaka ifrån fjället med renflocken. Vid mitt besök började kalvmärkningen efter midnatt då renarna samlats in i gärdet.

Ljudet från trampande klövar och renarnas dova, mumlande ljud är det som hörs i gärdet. Någon ropar på hjälp när det behövs extra ögon för att känna igen en vaja eller för att få hjälp vid märkningen en kalven. Det är ett oerhört fokusarbete som pågår i rengärdet. Att se sitt renmärke på håll kräver fokus, själva märkningen likaså då det inte får bli fel, det blir det svårt att känna igen renen framöver om snitten i öronen inte görs noggrant.

Arbetet i hagen pågår så länge det inte blir för varmt, kring femtiden på morgonen avbröts kalvmärkningsarbetet. Då öppnades gärdet och varje vaja och kalv finner varandra igen innan de fortsätter sin vandring uppåt fjälls.

Inne i rengärdet märkning #1. Foto Ante Skaulu.

Albertina Larsdotter Kråik märker kalv i Sitasjaure, kalvmärkning # 1. Foto: L.A

 

Lars-Ola Jannok får hjälp av  dotter och son med lassokastningen i rengärde #1. Foto: L.A

 

Anneli Kråik/Jannok har just märkt klart en kalv. Sitasjaure märkning #1 Foto: L.A

 

 

Björnritualen

Den två dagar långa ceremoni som ägde rum i samband med björnjakten var en central religös föreställning som förekom på 1000-talet hos jägarna i det samiska samhället. Den äldsta björngraven man funnit är från 1000-talet. Tillsammans utgör det arkeologiska och det skriftliga material man funnit och samlat in ett rikt källmaterial kring björnceremonin. Det skriftliga som är ifrån slutet av 1600-talet samt i slutet från 1700-talet beskriver det lulesamiska och sydsamiska området. (Sápmi Y1K, Westman, s. 51)

Man har funnit och dokumenterat en stor mängd björngravar längs nordnorska kusten och detta visar att björnceremonin förekom över hela det samiska området från 200 och 300-talen från till 1700-talet. (Hansen 2004: 130)

Myten och ritualen och dess relation till trumman

Inom den samiska religionen har björnen en speciell plats, man har respekterat björnen och utfört ritualer efter björnjakten. Sägner säger att när en björn skjuts så finner man en människa inuti björnfällen. I samiska myter finner man att björnen och människan står varandra mycket nära, myten om björnen har även tolkats som som en myt om människans uppkomst. Björnarna jagades förr med böjda spjut. Den som kunde fälla en björn med ett böjt spjut av al som trycktes in i björnens hjärta hyllades som en hjälte och detta ansågs vara ett mandomsprov. Man talar om att björnens puls skulle kännas i skaftet när spjutet når hjärtat. Den samiska björnritualen nämns i källmaterialet i olika sammanhang under tidsperioden 1600-talet till 1900-talet. Det är unikt att ritualen är beskriven i olika tidssammanhang och att myten bakom ritualen är bevarad. (Bertell, Trummornas tid 5)

Man använde även trumman för att finna björnen under jakt, den trumma som fann björn var en helgad trumma vilken man värderade högt. (Webbseminarium, Samisk religion, MittUniv, 16.06.30)

Ritualen som var en högtidsstund för både kvinnor, män och barn gick till som så att männen fällde björnen och tog den till boplatsen. Kvinnornas roll i detta sammanhang var viktigt då de under rituella former gick jägarna till mötes. Kvinnorna spottade tuggad albark på de återvändande männen, albarken med sin kraftigt orangeröda färg förknippas och symboliserar blod i björnriten. (Bertell, Trummornas tid 5)

Pehr Fjellström skriver utförligt om björnriten på 1700 talet. Myten enligt Fjellström handlar om en flicka som förvisas av sina bröder. Flickan tar tillflykt till ett björnen ide. Hon tillbringar vintern med björnen och de ingår ett äktenskap tillsammans och får så småningom en son. När björnen blir gammal bestämmer han sig för att han ska bli skjuten av kvinnans bröder. När våren kom fällde bröderna björnen. Björnen hade utmärkt sig med en mässingsring i pannan och detta för att hans egna son skulle känna igen honom och inte döda honom av misstag. Björnens fru sätter sig på håll och täcker sitt ansikte med en duk för att inte helt se på när björnen skjuts och flås. Fragment ur denna myt återkommer som rituella inslag i björnjakten. (Bertell, Trummornas tid 5)

Det som nedtecknats i källmaterialet kring björnritualen är det som sker på männens sida, det saknas information om vad som sker i kåtan hos kvinnorna då ingen informant vistats där. Albarks saften funktion varierar något i det som återberättats. Alen benämns besitta beskyddande egenskaper och har använts av jägare för att skydda mot björnens ilska. (Bertell, Trummornas tid 5)

Under björnritualen, efter att kvinnorna har spottat albarkssaft på männen fäster kvinnorna mässingsringar och kedjor av mässing på männen och även jakthundarna blir behandlade med albarkssaften. Renoxarna blir bemålade med albarkssaft, de blir även prydda med randigt färgade ullgarnsändar, den ren som drar hem den fällda björnen blir ansedd vara en särskild ren. Enligt Rheens källmaterial får inga kvinnor åka på den renen under det kommande året men källan Anonymous menar att detta förbud även gäller männen och barnen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Den beskrivna ritualen varierar till viss del i källmaterialet, gällande tidpunkt och när männen bespottas. Även oklart vem som bespottas, alla i jaktlaget eller endast den som skjutit björnen. (Bertell, Trummornas tid 5)

För att visa att björnen är skjuten sticker mannen som dödat björnen in en alkäpp i golvet på kåtan, detta blir en symbol för den skjutne björnen. När björnen bereds i lägret deltar både män och kvinnor, även barnen bidrar under denna del av ritualen men dock ej märkta av albarkssaften. Björnsvansen med dess kött kokas bundet vid en ring av björk, senare fäster man björnsvansen på en trumma för att pryda och även för att fungera som ett hjälpmedel. Under själva flåendeprocessen placerar man en tratt med tuggad albark under björnens nos. Enligt Skanke som också berättar om björnritualen smörjde man in sig i björnens blod istället för albarkssaft. Det är dock oklart om hans version var en symbolisk akt som han möjligtvis tolkat bokstavligen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Björnen flåddes och kroppen styckades i vistet samtidigt som männen jojkade. Blodet var det första som kokades tillsammans med fett, senare tillagade man köttet. Huvudet väntade man med tills allra sist då övriga delar hade förtärts. Köttkoket fick inte koka över det ansågs vara olycksbringande. Om kitteln med björnkoket kokade över kunde man springa över till kvinnornas kåta för att fråga om de kunde syssla med något som påverkade koket negativt. Männen åt sedan vid eldstatde och kvinnorna i kåtan, när köttet bars in till kvinnorna tittade de genom en mässingsring samtidigt som de spottade tuggad albark. Sedan åt de även sin första bit björnkött genom en mässingring. (Sápmi Y1K, Westman, s. 53)

Vid ceremonins slut samlades alla ben och knotor samman för att läggas på en risbädd. Även den bortskurna nosen och vidjan. Alla delar skulle ligga så som det hade suttit samman när björnen levde. Efter att man tagit bort mässingsringar och kedjor från björnens delar begravde man björnen och på så vis ärade man björnen. Genom denna ceremoni fördes björnens själ tillbaka till dennes rätta värld och senare skulle han återvända till människorna för att återigen ge jaktlycka åt folket. (Sápmi Y1K, Westman, s. 53, 54 )

Alen, blodet och Leibolmai

Enligt Fjellströms uppteckning användes alpinnar till att kastas på ett uppspänt björnskinn i ritualen. Alpinnar har även använts som avskräckningsmedel mot björn enligt senare källor. Användandet av albark förekom även i hushållen som t ex färgning av husgeråd. (Bertell, Trummornas tid 5)

Albarkssaftens rödbruna färg har associerats till blodet, blodet i sig besitter livskraften och om ett djur eller människa förlorar sitt blod så dör det, den samiska föreställningen vilar på denna uppfattning. I Norden trodde man att genom att förtära varmt färskt blod kunde man bota sjukdomar och få mer livskraft. Detta var även ett fenomen som man kunde se i antika Rom, forna Egypten och hos urinvånarna i Australien. Den människa som hade fått i sig en annan människas blod ansågs ha större krafter än andra då den hade blod från två människor i sig. Särskilt blod efter avrättade, mördare eller självmördare var lämpligt men även djurblod. Förtäringen av björnblod ansågs giva mod och styrka. (Bertell, Trummornas tid 5)

Enligt flera samiska källor vet man numera om offerplatser där man strykt på blod på gudabilder, offerbruket verkar ha varit relativt likartat till alla de samiska gudarna. Björnblodet använde man vid målandet av trummor, detta för att göra trumman till ett fungerande verktyg som skulle vara i kontakt med gudamakterna. På olika sätt kan vi se hur björnen knyts till trumman för att skapa denna kontakt med det osynliga. Mässingsringen som var fastknuten med björnsvansen låter man hänga ned från trumman, även penisbenet används för som trumhammare. Både trumman och björnen är centrala i den samiska religionen och ytterst heliga. Albarkssaften tycks stå björnen nära därför använder man den vid tecknandet av symbolerna på trumman. (Bertell, Trummornas tid 5)

Den samiska gudomligheten Leibolmai som även kan översättas ” Almannen” är nära förknippad med alen och även med björnen. Randulf skriver att Leibolmai beskyddar björnen och tecknas även ibland som en björn på trummorna. Varför Leibolmai och björnen var så nära varandra menar Randulf i sin sammanställning att det beror på att björnen äter sin föda i alskogen. Det finns dock lite olika tolkningar kring Leibolmai om han är förknippas med blod eller bröd beroende på tolkning av språket, men troligast har han koppling till både björnen och alen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Andra kulturer

Björnen är helgad i flera andra samhällen i det cirkumpolära området, man kan se rituella drag som går igen hos det sibiriska folkslaget likaså hos den nordamerikanska urbefolkningen. Det fråntar inte att den samiska björnritualen är unik i sitt utförande. (Bertell, Trummornas tid 5)
Regionalitet i materialet

Det förekommer tydliga regionala skillnader i det rituella bruket. På de nordsamiska trummorna hängde man t ex björnklor på trumman vilket man inte gjorde på den sydsamiska. Trummorna generellt visar på regionala skillnader, troligtvis var nordsmisk skåltrumma gjord av björkvril, sydsamiska ramtrummor tillverkade av gran och tall. Man kan även se hur folket har löst saker på olika sätt beroende på vilket område de bebott. Gudanamn varierar även beroende på område som t ex namnet på åskguden. (Webbseminarium, Samisk religion, MittUniv, 16.06.30)

 

Samiska trummor

De samiska trummorna är tillsammans med de arkeologiska fynden de enda förstahandskällorna till samisk religion.  De 72 trummor som samlats in härstammar från 1600- 1700-talet men det har även förekommit trummor som dykt upp ifrån början av 1900-talet. Många av de trummor som samlades in brändes upp på 16- 1700-talet, man ansåg att de var djävulens redskap som skulle leda det samiska folket in i helvetet genom användandet av trumman. Endast två av dessa 72 trummor har bevarade kommentarer av sina ägare. Detta gör det svårare att tolka figurerna på de samiska trummorna och det är lätt att tolkningarna generaliseras. Med hjälp av de två trummor som är kommenterade har man försökt se ett mönster i övriga trummor för att kunna tyda vad de föreställer.

Det förekommer variationer i utseende och utformande beroende på trummornas geografiska ursprung. Den nordsamiska trumman är en så kallad skåltrumma, den tillverkas av en urgröpt vril från björk som man sedan spänt skinnet över. Sydsamiska trummor, kallad ramtrumma, har tillverkats genoms att böja en träram där skinnet spänts fast på ramen. Trummorna man funnit har varit dekorerade med symboler inristade i skinnet med albarkssaft. För att trummorna ska vara äkta bör de vara teckande med albarkssaft skriver Ernst Manker i hans sammanställning Die lappische Zaubertrommel. De trummor som man samlat in är bara en liten del av de trummor som funnits. Det är inte lätt att få en uppfattning om hur många trummor som faktiskt funnits eller finns undangömda, man har även kunnat avgöra att det inte bara var samiska schamaner som ägde trummor utan de förekom en trumma i varje hem.

Placeringen av symbolerna varierade också på trumman beroende på geografiskt ursprung. På de nordsamiska trummorna målade man i horisontal linje, med himmelen högst upp och människornas värld i mitten och underjorden i den nedre delen av trumman. På den sydsamiska trumman kan man se en solsymbol i mitten och alla de andra symbolerna runt omkring. Lulesamiska trummor varierar och liknar en blandning av Syd- och Nordsamiska trummor. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, MittUniv.)

Trumman var det viktigaste hjälpmedlet för schamanerna, genom detta instrument försatte de sig i trans och kunde resa in i andra världar. Schamanen slog på trumman med hjälp av en renhornshammare, Y- eller T-formad. Nåjden, den samiske schamanen, använde även truman till att spå med och förutse lycka och olycka. Det kunde handla om att spå i frågor som t ex hur man skulle finna en bortsprungen ren, hur man bäst skulle kunna jaga ett djur eller för att ta reda på bästa sättet hur man kunde kurera en sjukdom på. Genom att placera mässingsringar på trumman och slå med renhornshammaren kunde nåjden avgöra och tyda svaren beroende på vart mässingsringarna landade på trumman när han trummade. Det är troligt att en trumma fanns i varje hem och användes av fler än bara nåjderna. (Hansen og Olsen s. 228)

Väderstrecken som ofta var tecknade på trumman var viktiga då schamanen skulle spå för att få reda på vart ett byte fanns till jakt eller vilka offer som skulle göras. (Trummornas tid 3 Maths Bertell, MittUniv.)

Spåtrummor och önsketrummor är de två kända typer av  samiska trummor. Spåtrummor användes för att kunna se in i framtiden och få svar från gudarna, spådom var trummans primära funktion. Dessa två trummor har man ej kunnat se skillnad på av de trummor som samlats in men det har nämnts i källmaterialet att dessa två olika trummor har förekommit.
Trumman har varit ett viktigt hjälpmedel för att skapa rytm och är det redskap som försatt nåjden i trans. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

Under den extas som också kallas trans och själsresa som framkallats genom trumning och dans kan schamaner besöka avlägsna platser, dödsriket och även utkämpa strider. (Trummornas tid 3 Maths Bertell, MittUniv.)

Man tror inte att trummorna är tillverkade av sina ägare utan framställda av någon hantverkare som är duktig på området. Det framgår inte i källmaterialet vilka som tillverkat trummorna men med ytterligare forskning kan orterna där de tillverkats möjligtvis identifieras. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

I jämförelse med de sibiriska trummorna så är de samiska trummorna helt unika för den samiska kulturen. I jämförelse med den fornnordiska kulturen så kallad sejd så finns det inget som motsvarar en samisk trumma.

Vad föreställer trummorna?

Man tror att målningarna på trumskinnet representerar mikrokosmos, en spegling av universum indelat i olika sfärer och världar samt gudar. Förutom gudar kan man även tyda abstrakta och konkreta symboler som är hämtade ifrån samernas liv. Även kyrkor har avtecknats på trummor då dessa även hade en betydelse i samernas liv. (Hansen og Olsen s. 229)

Symbolerna på trummorna har inte bara tecknats med albarkssaft, även björnblod har använts till detta. Björnens blod och albarkssaften samt kvinnans menstruationsblod har ett gemensamt namn som är Leipe på samiska. Blod ansågs vara en mycket kraftfull substans och återfinns i andra kulturer globalt. Albarkssaften har även använts vid offer när man målade trummorna. När man målade trummorna med björnens blod skapade man ett fungerande verktyg och knöt kontakten med gudamakterna. Trummorna var ofta utsmyckade med mässingsringar och björnsvansar. Björnens penisben har man även använt som trumhammare. (Trummornas tid 5, Mahts Bertell, MittUniv.)

Mässingsringen, symbolen för det goda och allseende ögat är en stark skydd och kraftsymbol i den samiska traditionen. Troligtvis representerar mässingsringen solen och dess kraft och har förmågan att fördriva det onda, bota och rena. ( Torbjörn Arnold, Stencil, Ajjte, Jokkmokk)

Olika djur så som valar, fåglar, renar, älg och björn kan man se på många trummor. Oklart om det rör sig om gudomliga djur eller inte då kommentarer till de flesta trummor saknas. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

Gudasymboler som är vanligt förekommande på trummorna är de tre Akkorna, Sáráhkká, Uksáhkká och Mattheráhkká. Även Leib- Olmaj med sin pilbåge och skidstav. (Kusmenko, Sapmi Y1K, s. 22)

En annan symbol som man sett förekomma på trummorna föreställer en gud med grenar och renhorn och har tolkats som fruktbarhetssymboler och guden Vaerelden Olmaj. (Hansen og Olsen s. 230)

Åskguden Tor Olmai och hans medhjälpare var vanligt förekommande på trummorna som samlats in. Enligt Uno Holmberg finns åskgudens tjänare även med på en del insamlade trummor, likaså åskgudens hund Starbo. (Sápmi Y1K, Bertell s. 35, 32)

Figurerna som är målade på trummorna följer ett mönster, t ex brukar Akkorna/gudinnorna finnas i det högra hörnet på trumman.
Åskguden Horagalles brukar stå till vänster i solkorset i solsymbolen som är i mitten. Horagalles håller oftast i en hammare. (Mahts Bertell föreläsning Samiska trummor)

Ernst Manker skriver i sin bok De åtta årstidernas folk att om att man kunde se naturens alla makter nedtecknade på trummorna, solens, vindens, åskans, frostens gudar, renens och betesmarkens skyddande väsen. Även onda ting hade nåjden tecknat på sin trumma, så som död, sjukdom och djur som kunde vara ett hot som t ex varg och björn. Även kåtan, njalla, renar på fjället och renhage kunde finnas med på trumman likaså fiskevatten, båtar, renskjuts med akja. (Ernst Manker, De åtta årstidernas folk, s. 152)