Abisko Juli 2015

Standard

Förra sommaren besökte jag Abisko en vecka i Juli. Jag vandrades mitt egna sällskap omhöljd av fjäll och vidder, det var mäktigt. Hade mycket fint möte med den samiska mannen som körde båten till Allesjaure. Det var problematiskt med vädret, snön låg kvar längre än vad den brukade, vilket skapar problem i renskötselarbetet.

Jag fick också höra att det faktiskt finns ett litet antal icke samer som är renägare och jag har lärt mig en läxa att faktiskt notera ner det jag hör för att kunna återberätta informationen. Miniblock och minipenna skall i framtiden vara med i fickan, alltid.

Lite bilder från vistelsen..

 

DSC_2050DSC_1964DSC_2057DSC_2129DSC_2055

Jämförande urfolksstudier /Umu

Standard

Jämförande urfolksstudier vid Umeå universitet

/Jämförande studie/

SAMER & INUITER

2014-01-17

Leonarda Arcidiacono

 

1) Redogör begreppen:

 

Pastoralism

Inom pastoralism är herdarna mobila med sina hjordar och förflyttar sig beroende på klimat och tillgången på föda för djurflocken. Djuren som används är, beroende på värdsdel och område, nötkreatur, kameler, får, getter, renar, hästar, lamor, alpakor och yak. Herdarnas mobila livstil benämns även nomadism. De flesta herdefolk bor på sådana platser där det inte är lämpligt att odla. Det som växer vilt är heller inte lämpligt som föda för människor men däremot för t ex nötkreatur, får och renar. Dessa djur blir i sin tur föda för människan. Till skillnad från odling som kan misslyckas beroende på regn och sol så är det säkrare att ha en hjord djur vilka är mobila och kan ledas till både bete och vatten. En annan fördel är möjligheten att kunna flytta sig undan kontakt med den nationella regeringen som gärna ser att nomaderna stannar på en plats och utbildar sig, betalar skatt och blir kontrollerade. (Peoples & Bailey 2009, s. 130)

 

Reciprocal sharing

Ömsesidigt delande gynnar födosökande folk genom att de som har mer för stunden delar med sig till andra. Delandet gäller framförallt kött men men även andra ägodelar. Hos vissa folk är delande en norm och om man inte delar med sig så förlöjligas man. (Peoples & Bailey 2009, ss. 115-116)

 

 

Domestication

Domesticering innebär att man medvetet planterar och kultiverar utvalda plantor samt uppfödning av djur som man gjort tama och håller som boskap. Man kontrollerar det som ska växa vilket kan kräva ny teknologi. Det odlas inte bara ätbara grödor utan även droger samt växter som ger fibrer för tillverkning av textilier. Man har även husdjur. (Peoples & Bailey 2009 ss. 119-122)

 

Horticulture

Inom hortikultur (trädgårdsodling) använder människor enbart sin muskelkraft och handredskap till sin hjälp vid odling och arbetet därikring. Man använder inga maskiner och inga djur vid plogning av åkrar och fält. Även bevattning, ifall det behövs, sker vanligen genom att man bär vatten från ett närliggande vattendrag. Gödsling sker med djur- eller människospillning eller med annan biomassa. (Peoples & Bailey 2009 s. 123)

 

2) Vad innebär etnicitet och etnisk identitet enligt Fredrik Barth?

Barth menar att det är en förutsättning att olika etniska grupper möts för att etnicitet skall utvecklas. Han pratar om att skapa och upprätthålla de sociala gränserna mellan grupper för att signalera olikheter mellan grupperna och i den processen föds etnicitet. Barth använder begreppet ”etnisk gräns” och menar på att gränserna är avgörande för gruppens överlevnad. Begreppen ”vi” och ”de andra” är viktiga för den etniska gruppens existens. (Frykman & Brembeck 1997)

 

Han pratar om vikten av att kunna identifiera sig själv och att kunna identifieras av andra i en interetnisk interaktion. Med hjälp av av olika etniska markörer visar man sin tillhörighet eller skillnad gentemot varandra. Markörer kan vara yttre tecken såsom kläder, smycken, språk, konst, musik, dans, slöjd, husform, mat och redskap. Etniska markörer kan även vara inre tecken som normer och värderingar. Markörerna skapar den etniska identiteten. (Hesse 2013a, s. 11)

 

3) Vad innebär det att över- respektive underkommunicera sin etniska identitet och i vilka sammanhang används sådana strategier av urfolk? Ge exempel från kurslitteraturen.

Att överkommunicera sin identitet är att lyfta fram olika markörer som styrker att man är det man är och när det finns en vilja att ”visa” lite extra vilken etnisk grupp man tillhör. Att överkommunicera olika symboler och stereotyper innebär att man generaliserar en kultur som har ett djupare och bredare spektra än det visar. (Källa: Från kolonisering till revitalisering sid 3) Man kan också se detta inom turistnäringen när t ex de samiska markörerna används och överkommuniceras genom olika symboler, associationer och stereotyper som ger en förenklad bild av kulturen. (Hesse 2013a, s. 11)

Att underkommunicera sin etniska identitet gör man också för sin fördels skull, för att skydda sig och passa in. Enligt Harald Eidheim har kustsamer i norra Norge i vissa situationer underkommunicerat sin samiska identitet då de var stigmatiserade av den norska befolkningen. De överkommunicerade norsk identitet i offentliga sammanhang genom att tala norska. (Hesse 2013a, s. 11)

Joiken har associerats med hedonism och har därför på många håll i sapmi underkommunicerats men utövats i hemlighet. Det samiska folket har varit resistenta i frågan om stigmatiseringen kring joik. Inom dessa ramar faller även andra kulturella uttryck inom den samiska kulturen. (Hesse 2013b, s. 3)

 

 

 

4) Tillämpa ett komparativt (jämförande) perspektiv på två olika urfolksgrupper.

Jag har valt att jämföra samer med inuiter.

Det samiska folket har under sin tid före kolonialiseringen levt som självhushållare, jägare och samlat föda ifrån naturen. Deras viktigaste levebröd och näring är renen och renskötsel som idag är deras starkaste etniska markör. Även fiske samt jakt av björn och älg förekommer. Köttet förvarades genom saltning, torkning samt rökning. Förr i tiden tillverkade man ost, smör och fil av renmjölk. (Sarri 2010)

Inuiterna jagade bland annat carribou och säl. De lät köttet fermenteras eller åt det rått.

Både samerna och inuiterna kunde i samband med mötet med den övriga befolkningen skaffa salt och mjöl. Detta kunde ske via byteshandel. För inuiter var sädesslag inte ett naturligt inslag i deras kost. Det blev introducerat för dem när de till exempel sände sina barn till skolan där de fick äta kakor. (Wachowich, Awa, Katsak, R., Katsak, S. 2001, s. 172)

Inte heller samerna hade med sädesslag i sin kost före mötet med de övriga i befolkningen. Samerna utövar extensiv renskötsel i norr än i dag och det har skett stora förändringar under 1900-talet ekonomiskt och teknologiskt. Man har nu större hjordar på åretruntmarker ovanför odlingsgränserna och avancerade hjälpmedel såsom fyrhjulingar, snöskoter, walkietalkie, mobiltelefoner mm. Snöskoter har även börjat användas av inuiter i samband med mötet med civilisationen isället för det tidigare transportmedlet som var hundsläde. (http://en.wikipedia.org/wiki/Inuit_culture)

Förr utövade samerna även intensiv renskötsel som krävde ständig vallning, mer samlade hjordar samt mjölkning av vajorna. I och med kolonialiseringen och de förhöjda skatterna så var samerna tvugna att eliminera den intensiva renskötseln. När man ställde om från självförsörjning till penningaförsörjning så ökade produktionen och försäljningen av kött för samerna. (Hesse 2013a, s. 25)

Både samer och inuiter har egna förkristna religioner som baseras på animistiska principer. I och med koloniseringen blev urfolken drabbade av en kristen omvandling. Det samiska folkets förkristna religion har koppling till naturen, djur, hjälpandar och olika gudar och gudinnor. Även den inuitiska förkristna religionen har koppling till naturen och de ansåg att naturen är besjälad. Man har noterat att trosskiftet i Sapmi hade sin början under 1000-talet. Kristendomen och ursprungsreligionen i Sapmi gick parallella vägar under 1300-1600, dock ej i harmoni. Stora religionskonfrontationer inträffade. Myndigheterna försökte omvända samerna med våld och tvång. (Hesse 2013a, ss. 16-17)

Både samerna och inuiterna hade sin shaman, kallad noijden för samerna. Inuiterna förbjöds att utföra sina egna ritualer, spela trumma, sjunga samt ha sångtävlingar på söndagarna då de var tvungna att gå i kyrkan. (Stern 2010, s. 106) Shamanism ansågs vara kopplat till satan och även i sapmi spreds rykten om att jojk var kommet från satan. Trumman var central i samernas religion och i södra sapmi hade varje man en trumma, i norra Sapmi enbart noiderna. Bland inuiterna var även kvinnor shamaner. (Stern 2010, s. 104)

För att kristendomen skulle få med inuiterna i sin religion och vända folket från deras egna religion så utbildade man dem så de sedan kunde predika för sina lika. Ofta var det shamanerna som omvandlades först för att kunna behålla sin auktoritet. (Källa: Daily life of the inuit sid 108-109) Inuiterna själva var tvungna att sprida kristendom och det resulterade i att kristendomen och inuiternas religion skapade en egen blandning. I slutet på 1700-talet nådde den samiska religionen en upplösning och en talesman (Tomas von Westen) blev utsänd för att omvända samerna på norska sidan. Han argumenterade och diskuterade mot deras religion i enskilda samtal efter att ha skaffat sig kunskaper om den. Man undervisade samerna i kristendomskunskap för att få dem att överge sin egna religion. (Hesse 2013a, s.16)

Man kan se likheter med hur inuiterna även blev ”påprackade” kristendomen. I mötet både mellan samer och övriga befolkningen samt inuiter och den övriga befolkningen har alkohol introducerats med negativ följd. I Sapmi var det framförallt köpmännen som tog med sig alkoholen. (Aadnanes, Per M. 1986. Læstadianismen i Nord-Noreg. Oslo: Tano, ss. 59- 85)

För både samer och inuiter skedde tvångsförflyttningar på 1900-talet, dock av olika anledningar. För samerna var det en följd av det ökade jordbruket som skapade konkurrens om markerna för renbetet. Familjer tvångsförflyttades av myndigheter från Karesuando till sydligare renskötselområden och detta resluterade i att nykomlingarna sågs som ovälkomna inkräktare. (Sarri 2010)

Under 1950-1960 byggdes inuitiska städer där regeringen ville att inuiterna skulle flytta in. De skulle alltså lämna sitt nomadiska liv med allt vad det innebär och bosätta sig i städerna och deras barn skulle gå i skola och läsa bl a engelska. Det fanns även sjukvård för dem och de skulle ingå i systemet. Detta innebar en dramatisk förändring för det inuitiska folket. Ett exempel är tvångsförflyttningar år 1953 i norra Quebec där inuitfamiljer fått bidrag från staten för att förflytta sig och bosätta sig på ny ort i ett nytt ”community”. Staten ansåg att inuiterna var med på förflyttningen men inuiterna själva ansåg att de var påtvingade att flytta. De familjer som flyttade blev även separerade från varandra och placerade på olika orter. (Porteous & Smith (2001), ss. 102–103; Gibney 2008, ss. 142-144; MacQueen 1994)

Koloniseringens konsekvenser var många för både samer och inuiter. Inte minst skapade det ett invecklat förhållningssätt till den etniska identiteten. Man lärde sig underkommunicera sin identitet och förtrycka den egna kulturen.

Smittsamma sjukdomar som t ex mässling, difteri, tuberculos och smittkoppor blev ett problem för inuiterna då européerna invaderade nordamerika. Nästintill förödande för dem var broncopneumonia-epidemin sommaren 1894. (Stern 2010, s. 157)

Antropologer utförde olika tester under 1970-talet på vissa inuitfamiljer. Dessa tester bestod av bl a blodprov, blodtryck och uthållighetsprover. Antropologerna ville se hur inuiterna eventuellt skillde sig från den övriga befolkningen. Inuitfamiljerna gick med på detta då de är ett välvilligt folk men ansåg det hela besvärligt. (Wachowich, Awa, Katsak, R., Katsak, ss. 174-175 )

I likhet med detta är de mätningar av samernas skallar som utfördes 1830 i Sverige då man mätte så kallade långskallar och kortskallar. Detta skedde på statens rasbiologiska institut med benämningen ”Lappundersökningen”. (Sarri 2013)

Både inuiter och samer har efter många år av assimilering och segregering nu startat ett aktivt revitaliseringsarbete. (Källa: Från kolonisering till revitalisering sid 7) Dock har varken Sverige, Finland, Grönland, USA eller Kanada ratificerat ILO:s konvention nr 169. Denna konvention innehåller bestämmelser och åtaganden för att skydda ursprungsfolken i sina länder. Därför har varken samer i Sverige och Finland eller inuiter detta skydd genom sina regeringar. (Hesse 2013a, s. 33; Wikipedia u.å. a)

I den svenska riksdagen finns ingen samisk representant. Däremot finns Sametinget som ett politiskt organ för det samiska folket. Dess syfte är att bevara och utveckla den samiska kulturen. I Sverige invigdes Sametinget 1993, i Norge 1989 och i Finland 1973. (Enoksson 2011) Det inuitiska folket har i sin revitaliseringsprocess startat Inuit Circumpolar Council 1977. ICC arbetar bland annat med inuiters rättigheter på internationell nivå och för att stärka gemenskapen bland inuiter. (ICC u.å.)

Både inuiter och samer assimilerades. När det gäller samerna så skulle de gå igenom en så kallad försvenskning, förnorskning eller russifiering. (Källa: Från kolonisering till revitalisering sid 2) Inuiterna skulle lära sig att t ex prata engelska, klä sig som de övriga och deras egna skinnkläder förbjöds att bäras i skolan. (Wachowich, Awa, Katsak, R., Katsak, S. 2001, s. 192)

År 1972 uppstod en etnopolitisk organisation som arbetade för att stärka det samiska folket. I och med bildandet av CSV ställde samerna högre krav som etnisk minoritetsgrupp. Den samiska nationen Sapmi växte fram och stärkte samernas samhörighet. I och med revitaliseringsprocessen talar man om ett symboliskt krig där man arbetar för att ta tillbaka det som de blivit fråntagna de senaste århundradena. Man använde sig av bl a poesi, musik, festivaler, organisationsbyggande, konferanser och demonstrationer. (Hesse 2013b, ss. 4-5) Den samiska kulturen destigmatiserades med hjälp av den etnopolitiska rörelsen. (Hesse 2013b, s. 5)

För inuiterna har revitaliseringen tagit form genom olika metoder att bevara och fortsätta utöva de traditionella konsterna. Inuiterna har bevarat konsten att skapa textila tryck, karvning i sten och textilhantverk. Man har spelat in strupsång och annan traditionell musik med trumma och utövar även traditionella danser. Inuiterna har tryckt literära samlingar av sagor och även memoarer. Man har börjat sända tv-program på inuktitut och även sända i radio. (Stern 2010, ss. 130-142; Wikipedia u.å. b)


 

LITTERATUR

 

Aadnanes (1986) Læstadianismen i Nord-Noreg. Oslo: TANO

 

Enoksson (2011) Bakgrund. Sametinget. http://www.sametinget.se/1042 [2014-01-05]

 

Frykman & Brembeck (1997): Brottningar med begrepp. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige

 

Gibney (2008) The age of apology: facing up to the past. Philadelphia : University of Pennsylvania Press

 

Hesse (2013a) SAMERNA OCH SÁPMI: Fyra föreläsningar i kompendieform. Umeå : Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet

 

Hesse (2013b) Från kolonisering till revitalisering

 

ICC (u.å.) Inuit Circumpolar Council. http://inuitcircumpolar.com/index.php?auto_slide=&ID=16&Lang=En= [2014-01-05]

 

MacQueen (1994) Spare aboriginal people the tyranny of good intentions. The Hamilton Spectator. ss. A12

 

Peoples & Bailey (2009) Humanity: an introduction to cultural antropology. 8 uppl. Wadsworth : Cengage Learning

 

Porteous & Smith (2001) Domicide: The Global Destruction of Home. Montreal, Quebec : McGill-Queen’s University Press

 

Sarri (2010) Tvångsförflyttning. Webbportalen Sápmi. http://www.samer.se/1281 [2014-01-05]

 

Sarri (2013) Långa skallar och korta samer. Webbportalen Sápmi. http://samer.se/1028 [2014-01-05]

 

Stern (2010) Daily life of the Inuit. Santa Barbara, Californien : Greenwood

 

Wachowich, Awa, Katsak, R., Katsak, S. (2001) Saqiyuq: stories from the lives of three Inuit women. Montreal ; Ithaca : McGill-Queen’s University Press

 

Wikipedia (u.å. a) Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk. http://sv.wikipedia.org/wiki/Konventionen_om_ursprungsfolk_och_stamfolk [2014-01-01]

 

Wikipedia (u.å. b) Inuit. http://en.wikipedia.org/wiki/Inuit [2014-01-01]