Gruva eller gröna skogar i Kallak

Standard

JOKKMOKK. Jokkmokks kommun väntar på beslut från regeringen angående den planerade gruvan i Kallak. Samtidigt råder det delade meningar huruvida en gruva i Kallak kan generera fler arbetstillfällen till Jokkmokksborna.
— Oavsett hur beslutet kommer att se ut kommer det att bli debatt, säger Robert Bernhardsson kommunalråd i Jokkmokks kommun.

Bergsstaten, enheten som beslutar i frågor om tillstånd för prospektering och gruvor har nu tillsammans med Länsstyrelsen lämnat över frågan om det brittiska gruvbolagets planer till regeringen då de inte kunde nå ett gemensamt beslut. Svaret skulle ha kommit redan i oktober 2015, ännu har inget beslut meddelats. Robert Bernhardsson, kommunalråd i Jokkmokks kommun uttalar sig om den planerade gruvan i Kallak, belägen fyra mil nordväst om Jokkmokk. Han säger i en intervju att en gruva skulle kunna generera en del arbetstillfällen, oavsett om det blir en gruva eller ej behöver Jokkmokks kommun jobba med tillväxtfrågor inom olika branscher och näringar.
— Det är Jokkmokks stora utmaning att ordna arbetstillfällen, säger Robert Bernhardsson.
Han menar på att om en gruva etablerar sig i Kallak skulle det generera flera hundra arbetstillfällen och det i sin tur skulle leda till en ökad ekonomi och konsumtion i kommunen.
— Men det ligger på regeringens bord att göra en bedömning i frågan, säger Robert Bernhardsson.
Gruvan skulle också komma att korsa tre samebyars renbetesområde och inkräkta på ett natura 2000-skyddat område skriver journalisten Arne Muller i sin bok Smutsiga miljarder. En gruva i Kallak skulle medföra stora problem i renskötselarbetet, kommunalråd Robert Bernhardsson som får frågan huruvida kommunen tänker kring detta hänvisar till regeringsbeslutet som så småningom kommer. Robert Bernhardsson tillägger att både rennäring och gruvnäringen är av riksintresse, frågan är vilket som väger tyngst.
Tor L Tourda, fotograf, skribent och grundaren av gruvmotståndsgruppen Gruvfritt Jokkmokk bor i Randijaur, en plats nära den planerade Kallakgruvan. Han tror inte att gruvan skulle ge särskilt många arbetstillfällen för Jokkmokksborna, endast några enstaka till t ex maskinförare och anläggare.
— Oftast har gruvbolagen egen personal vilka är specialutbildade och de kommer med stor säkerhet till platsen utifrån, säger Tor L Tourda. Han säger också att en gruva i Kallak skulle innebära stora negativa konsekvenser för miljön och för lokalbefolkningen.
— Vi hämtar vår mat i naturen, fiskar och dricker vattnet ifrån sjöarna och det är inte ovanligt att gruvdammar läcker vilket kommer att förstöra vattenorganismer och djurlivet i området, säger Tor L Tourda.
Istället för gruvnäring tycker Tor L Tourda att Jokkmokks kommun skulle satsa mer på de lokala näringarna och utveckla raffineringen av olika naturprodukter såsom trähantverk, renkött och andra gåvor från naturen utan att den skadas så som vid en gruvetablering.
— Det finns många mjuka näringar som skulle kunna ge långsiktiga, hållbara arbeten. Gruvor tar befintliga arbeten ifrån Jokkmokksborna istället för att ge nya arbetstillfällen, säger Tor L Tourda.
/ Leonarda Arcidiacono

Framtidsfjäll

Standard

 

Gunhild Ninis Rosquist, professor i geografi från Stockholms universitet är kvinnan som leder detta projekt.

Se och dela gärna!

http://www.vimeo.com/157722976
framtidsfjäll.se / futuremountains.org

 

Undergångshot och skyddsåtgärder

Standard

”Lappens anspråk är det förnämsta och heligaste, och förnärmar man det så bryter man mot en lag, som är heligare än all skriven lag”

-Richard Carlén, häradshövding år 1871 (Så länge vi har marker – samerna och staten 600 år, Lennart Lundström)

Det här är en sammanfattning av kapitel 9 ur Lennart Lundmarks bok; Så länge vi har marker – Samerna och staten sexhundra år. Lennart Lundmark är docent i historia och i boken vill han skildra svenska statens samepolitik.

Den samepolitik som drevs under 1800 talet beskrivs oftast som rasistisk och vulgärdarvinistisk, det stämmer från ungefär 1880 och framåt. Decennierna innan fanns det en stor opinion för samernas sak. Visserligen har den tidens samevänner blivit orättvist nervärderade då de uttalade sig om att samerna var dömda till undergång. 1828 kom första motionen som talade för att skydda samerna. En viss Carl Magnus af Robson från bergsrådet i adelsståndet hade arbetat i lappmarkerna med gruvdrift och kände till samernas förhållanden och situation. Carl Magnus af Robson hade räknat ut genom att räkna i kyrkböckerna att samernas antal hade halverats och nybyggarna hade fördubblats i Gällivares och Jokkmokks kommun mellan 1780 och 1825. Fastän Robson uttalade sig om att ”den samiska folkstammen kommer att dö ut och försvinna” var det inte hans önskan. Han ville istället motverka samernas undergång och även nomadkulturens konfrontation med jordbruket.

Robson var inte ensam om att vilja skydda samernas land visade det sig i riksdagen. Fastän de var två riksdagsmän i från andra stånd, en från Norrbotten och en från Västerbotten så blev det inte något resultat av Robsons motion. Länstyrelsen hade utfärdat en stadga om att nybyggarna måste skydda sig själva på olika sätt och på grund av järnmalmen ville man inte ha någon lappmarksgräns.

Belysning av begrepp ur Lundmarks bok:

Statsnationalism; alla människor skall ha samma formella rättigheter och samma skyldigheter oberoende av ursprung, språk och religion. Statsnationalismens medborgarbegrepp förespråkar demokrati och jämlikhet men kan lätt ebba ut i ett kliniskt och kulturlöst samhälle. Staten vill bestämma vilket språk och vilken kultur som ska florera landet. Minoriteter i ett sådant samhälle tolereras men deras särdrag uppmuntras inte.

Kulturnationalism; myntades som en reaktion mot den Franska revolutionen kring sekelskiftet 1800. Man menar på att statsbildningar ska bygga på gemensamma språk och ursprung, gemensam historia, religion och seder. Lennart Lundmark definierar begreppet så väl att jag citerar från hans bok:

” I denna mylla av uråldrig kulturell gemenskap skulle statstanken gro och när den så småningom blommade ut befann sig varje art redan på sin alldeles egna växtplats. Folkets särart skulle vara grunden för deras nationer. ”

Kulturnationalismen och statsnationalismen flöt så småningom in i varandra och gränserna mellan dessa två blev suddiga. När kulturnationalister kommit till makten tenderade de att förvandlas till statsnationalister. Samernas vänner i riksdagen var tydligt inspirerade av kulturnationalismen, de talade om ”den lapska nationen” och kallade samerna för en nationalitet från 1830 – 1880.

I riksdagen kom det en motion om odlingsgräns 1867, vilket blev aktualiserat under de kommande 25 åren. Samerna skulle ha ensamrätten till landet ovanför den och rätten till vinterbete i skogslandet nedanför. Denna odlingsgräns blev inte aktualiserad i Jämtland och i Härjedalen. I Västerbotten fanns 131 nybyggen ovanför odlingsgränsen på mark som egentligen hade reserverats för samerna. Odlingsgränsen blev inte ett skydd för det samiska folket som tidigare utlovats och drogs betydligt närmare fjällkedjan än den gräns man hade ritat ut på kartan.

Två stora riksdagsdebatter rörande samernas rättigheter ägde rum 1871 och 1873. Sverige var under den tiden i union med Norge och motsättningarna hade hårdnat mellan fjällbönder och renskötande samer, särskilt de samer som kom flyttande från Sverige på sommaren. Bönder sköt de renar som gjorde intrång på deras mark, mark som de nyligen gjort till sin. Norges lagstiftning var hård mot samerna och den svenska staten försökte gå balansgång mellan samiska och norska intressen efter en del utredande. Detta resulterade i att det blev en rejäl debatt i riksdagen, flera av de 26 talare som yttrade sig gjorde långa inlägg med historiska argument som talade för att samerna var en ursprungsbefolkning som hade större rätt än nybyggarna till landet. Endaste en av talarna yttrade sig negativt om samerna, en viss häradshövding G. V von Sydow. De som talade för samerna använde argument om samernas undergång för att stödja deras sak. Det framkom att det fanns en oro över att samerna skulle gå under i i konfrontation med den europeiska civilisationen. En av de som gav mest stöd för samerna i denna fråga om markrättigheter och rätt i allmänhet var häradshövdingen Richard Carlén från Stockholm. Han sa bl a: ”Lappens anspråk är det förnämsta och heligaste, och förnärmar man det så bryter man mot en lag, som är heligare än all skriven lag.”
En majoritet bland talarna i kammaren ville stödja samerna, tyvärr kunde de inte enas om hur det skulle gå till. Regeringens proposition godkändes i Första kammaren, men avslogs i den andra.

Två år senare behandlades samernas fråga, initiativet kom från regeringen i en proposition ”angående åtgärder för betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande av lapparnas renbetesrätt”. Större delen av de som yttrade sig i kamrarna var positiva till regeringens proposition. En av alla talare i rätten sticket ut med sin åsikt, Johan Jakob Nordström som menade på att samerna hade äganderätt till jorden. Efter det uttalandet blev han angripen av de andra i kammaren som annars var eniga med honom. Några andra talare menade på att samerna skulle garanteras särskilda rättigheter, kronan hade inte fullständig äganderätt till jorden. Kulturnationalistisk samevänlighet varade fram till 1880 ungefär. Man talade gott om samerna och höll högstämda tal i i riksdagen samtidigt som de lokala tingen fortsatte att döma till det samiska folkets nackdel.

Lennart Lundmark avslutar kapitlet med följande rader: ” Från ungefär 1880 går samepolitiken in i ett nytt skede även på central nivå. Den liberalt hållna hållna kulturnationalismen ersätts av en aggressiv statsnationalism. Den slår igenom idéer och föreställningar om underlägsna kulturer in, främst från England och Tyskland. De börjar i allt högre grad färga statens syn på samerna.

// Leonarda Arcidiacono

Renens ekologi en föreläsning av Jan Erik Länta

Standard

_MG_3073

Bild tagen på Jokkmokksmarknad 2016, renraiden med Kuhmunen. FOTO: Leonarda Arcidiacono.

………………….

Renens ekologi

Föreläsning med Jan Erik Länta

I solidaritetshuset på södermalm höll Jan Erik Länta föredrag om renens ekologi som hostades av Sameföreningen i Stockholm. Någon dag senare skulle Jan Erik föreläsa på SLU om renens ekologi för biologistudenter. Hemma i Jokkmokk arbetar Jan Erik deltid som lärare förutom sitt renskötaryrke, han är också ordförande i samebyn som innefattar tjugo familjer.
Jan Erik tillhör Jåkkåkaska sameby som ligger i Jokkmokks trakten, tre fjällsamebyar delar på vinterbetesmarkerna. Även svenska markägare äger renar, de anlitar samer för att sköta renarna.

Jan Erik visade bilder från markerna och renskötseln ur olika perspektiv. En bild visade hur slaktade renar transporteras med helikopter, dessa renar används för privat bruk. En annan bild visar stora vidder och fjäll och även fikastund med familjen runt brasan.
Att renskötarlivet stärker familjebanden råder det ingen tvekan om. Samvaro i naturen och samarbete är viktigt. Att vara renskötare är ett årstidspundet arbete. Renen förflyttar sig i sökandet efter föda.

Renens årscykler

VÅR

April/Maj – under den här perioden bevakas renarna under kalvningstiden mot rovdjur som järv, örn och björn.

VÅR/ SOMMAR

Vår/sommar infinner sig i slutet på maj till och med juni månad då betar renarna i lugn och ro i grönområdet. Det här är en viktig period för renen då de ska samla kraft för att överleva vintern. Vanorna behöver grönbetet extra mycket för att producera mjölken till kalvarna.

SOMMAR

Juni/Juli – Under sommaren rör sig renhjorden uppåt mot högre trakter. Den här tiden finns det grönbete högre upp på fjället. Nu är renarna samlade, det är en bra tid för märkning av renarna. (På vintern är det svårt att märka renarna då det ej går att skära i renens öron).

HÖST/SOMMAR

Juli/Augusti -Nu samlas renhjorden i dalgångarna i den nedre delen av Sareks nationalpark. Det är en lugn period så renen bygger upp sitt fett reserv. Födan består bl a av svamp.

HÖST

Augusti – Nu är det dags att slakta sarven. Om man väntar tills de går i brunst smakar ej köttet båge vidare bra. De slaktas i en hage längre ner mot Kvickjokk. Man driver ner renarna till fots med hjälp av hund, fyrhjuling och tvåhjuling.

HÖST/VINTER

Nov/Dec – 15-20 November drivs renarna ner från fjället med skoter. Under den här perioden utgör lav största födan för renen. Renarna hittar laven genom luktsinnet. Järv och lo utgör ett stort hot för renarna. Det kan vara svårt att räkna renarna pg av dålig sikt/ dimma. Under Nov/ Dec sker renskiljning i hage.

VINTER

Dec/Mars – Under vintern håller Jan Eriks renhjord till i skogarna runt Jokkmokk i vinterbeteslandet. Det är vinter och snö, renen kan finna föda i upp till 70 cm snö. Rovdjur som är ett hot i vinterbeteslandet är framförallt järv. En del renägare får lov att vinterfora sina renar då deras föda är knapp. Det sägs att renar som utfodras inte har samma goda smak i köttet. det är vid ett katastrofläge som utfodringen sker säger Jan Erik. För att skrämma iväg rovdjur händer det att vi tänder på ett gammalt dött träd. Rovdjuren känner då på avstånd att det finns människor i området och håller sig i skymundan.

VÅR/VINTER

Mars/April – Under vår/vintern utger trädlav stor del av födan. Nu vill man driva renarna till kalvhagen.
Jan Erik Länta berättar att rennäringen är viktig för naturen, han benämner den som en ekologisk näring som behövs. Det samiska språket och rennäringen är viktiga faktorer för att bibehålla och för att låta samisk kultur leva vidare. Den samiska kulturen har försvagats av att staten har delat in samer i olika grupper och därmed fått olika rättigheter. det har skapat konflikter samer emellan t e x renskötare och jägare.

Tyvärr finns det många hot för renskötseln:

– vattenkraftsindustrin
– mineralindustrin
– skogsindustrin, avverkning
– vindkraft
– nya fritidsbyar, infrastruktur
– rovdjur
– klimatförändringar

Föreläsningen avslutades med frågor och kaffe så klart!

/Leonarda