”Lappens anspråk är det förnämsta och heligaste, och förnärmar man det så bryter man mot en lag, som är heligare än all skriven lag”
-Richard Carlén, häradshövding år 1871 (Så länge vi har marker – samerna och staten 600 år, Lennart Lundström)
Det här är en sammanfattning av kapitel 9 ur Lennart Lundmarks bok; Så länge vi har marker – Samerna och staten sexhundra år. Lennart Lundmark är docent i historia och i boken vill han skildra svenska statens samepolitik.
Den samepolitik som drevs under 1800 talet beskrivs oftast som rasistisk och vulgärdarvinistisk, det stämmer från ungefär 1880 och framåt. Decennierna innan fanns det en stor opinion för samernas sak. Visserligen har den tidens samevänner blivit orättvist nervärderade då de uttalade sig om att samerna var dömda till undergång. 1828 kom första motionen som talade för att skydda samerna. En viss Carl Magnus af Robson från bergsrådet i adelsståndet hade arbetat i lappmarkerna med gruvdrift och kände till samernas förhållanden och situation. Carl Magnus af Robson hade räknat ut genom att räkna i kyrkböckerna att samernas antal hade halverats och nybyggarna hade fördubblats i Gällivares och Jokkmokks kommun mellan 1780 och 1825. Fastän Robson uttalade sig om att ”den samiska folkstammen kommer att dö ut och försvinna” var det inte hans önskan. Han ville istället motverka samernas undergång och även nomadkulturens konfrontation med jordbruket.
Robson var inte ensam om att vilja skydda samernas land visade det sig i riksdagen. Fastän de var två riksdagsmän i från andra stånd, en från Norrbotten och en från Västerbotten så blev det inte något resultat av Robsons motion. Länstyrelsen hade utfärdat en stadga om att nybyggarna måste skydda sig själva på olika sätt och på grund av järnmalmen ville man inte ha någon lappmarksgräns.
Belysning av begrepp ur Lundmarks bok:
Statsnationalism; alla människor skall ha samma formella rättigheter och samma skyldigheter oberoende av ursprung, språk och religion. Statsnationalismens medborgarbegrepp förespråkar demokrati och jämlikhet men kan lätt ebba ut i ett kliniskt och kulturlöst samhälle. Staten vill bestämma vilket språk och vilken kultur som ska florera landet. Minoriteter i ett sådant samhälle tolereras men deras särdrag uppmuntras inte.
Kulturnationalism; myntades som en reaktion mot den Franska revolutionen kring sekelskiftet 1800. Man menar på att statsbildningar ska bygga på gemensamma språk och ursprung, gemensam historia, religion och seder. Lennart Lundmark definierar begreppet så väl att jag citerar från hans bok:
” I denna mylla av uråldrig kulturell gemenskap skulle statstanken gro och när den så småningom blommade ut befann sig varje art redan på sin alldeles egna växtplats. Folkets särart skulle vara grunden för deras nationer. ”
Kulturnationalismen och statsnationalismen flöt så småningom in i varandra och gränserna mellan dessa två blev suddiga. När kulturnationalister kommit till makten tenderade de att förvandlas till statsnationalister. Samernas vänner i riksdagen var tydligt inspirerade av kulturnationalismen, de talade om ”den lapska nationen” och kallade samerna för en nationalitet från 1830 – 1880.
I riksdagen kom det en motion om odlingsgräns 1867, vilket blev aktualiserat under de kommande 25 åren. Samerna skulle ha ensamrätten till landet ovanför den och rätten till vinterbete i skogslandet nedanför. Denna odlingsgräns blev inte aktualiserad i Jämtland och i Härjedalen. I Västerbotten fanns 131 nybyggen ovanför odlingsgränsen på mark som egentligen hade reserverats för samerna. Odlingsgränsen blev inte ett skydd för det samiska folket som tidigare utlovats och drogs betydligt närmare fjällkedjan än den gräns man hade ritat ut på kartan.
Två stora riksdagsdebatter rörande samernas rättigheter ägde rum 1871 och 1873. Sverige var under den tiden i union med Norge och motsättningarna hade hårdnat mellan fjällbönder och renskötande samer, särskilt de samer som kom flyttande från Sverige på sommaren. Bönder sköt de renar som gjorde intrång på deras mark, mark som de nyligen gjort till sin. Norges lagstiftning var hård mot samerna och den svenska staten försökte gå balansgång mellan samiska och norska intressen efter en del utredande. Detta resulterade i att det blev en rejäl debatt i riksdagen, flera av de 26 talare som yttrade sig gjorde långa inlägg med historiska argument som talade för att samerna var en ursprungsbefolkning som hade större rätt än nybyggarna till landet. Endaste en av talarna yttrade sig negativt om samerna, en viss häradshövding G. V von Sydow. De som talade för samerna använde argument om samernas undergång för att stödja deras sak. Det framkom att det fanns en oro över att samerna skulle gå under i i konfrontation med den europeiska civilisationen. En av de som gav mest stöd för samerna i denna fråga om markrättigheter och rätt i allmänhet var häradshövdingen Richard Carlén från Stockholm. Han sa bl a: ”Lappens anspråk är det förnämsta och heligaste, och förnärmar man det så bryter man mot en lag, som är heligare än all skriven lag.”
En majoritet bland talarna i kammaren ville stödja samerna, tyvärr kunde de inte enas om hur det skulle gå till. Regeringens proposition godkändes i Första kammaren, men avslogs i den andra.
Två år senare behandlades samernas fråga, initiativet kom från regeringen i en proposition ”angående åtgärder för betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande av lapparnas renbetesrätt”. Större delen av de som yttrade sig i kamrarna var positiva till regeringens proposition. En av alla talare i rätten sticket ut med sin åsikt, Johan Jakob Nordström som menade på att samerna hade äganderätt till jorden. Efter det uttalandet blev han angripen av de andra i kammaren som annars var eniga med honom. Några andra talare menade på att samerna skulle garanteras särskilda rättigheter, kronan hade inte fullständig äganderätt till jorden. Kulturnationalistisk samevänlighet varade fram till 1880 ungefär. Man talade gott om samerna och höll högstämda tal i i riksdagen samtidigt som de lokala tingen fortsatte att döma till det samiska folkets nackdel.
Lennart Lundmark avslutar kapitlet med följande rader: ” Från ungefär 1880 går samepolitiken in i ett nytt skede även på central nivå. Den liberalt hållna hållna kulturnationalismen ersätts av en aggressiv statsnationalism. Den slår igenom idéer och föreställningar om underlägsna kulturer in, främst från England och Tyskland. De börjar i allt högre grad färga statens syn på samerna.
// Leonarda Arcidiacono
