Samiska trummor

Standard

De samiska trummorna är tillsammans med de arkeologiska fynden de enda förstahandskällorna till samisk religion.  De 72 trummor som samlats in härstammar från 1600- 1700-talet men det har även förekommit trummor som dykt upp ifrån början av 1900-talet. Många av de trummor som samlades in brändes upp på 16- 1700-talet, man ansåg att de var djävulens redskap som skulle leda det samiska folket in i helvetet genom användandet av trumman. Endast två av dessa 72 trummor har bevarade kommentarer av sina ägare. Detta gör det svårare att tolka figurerna på de samiska trummorna och det är lätt att tolkningarna generaliseras. Med hjälp av de två trummor som är kommenterade har man försökt se ett mönster i övriga trummor för att kunna tyda vad de föreställer.

Det förekommer variationer i utseende och utformande beroende på trummornas geografiska ursprung. Den nordsamiska trumman är en så kallad skåltrumma, den tillverkas av en urgröpt vril från björk som man sedan spänt skinnet över. Sydsamiska trummor, kallad ramtrumma, har tillverkats genoms att böja en träram där skinnet spänts fast på ramen. Trummorna man funnit har varit dekorerade med symboler inristade i skinnet med albarkssaft. För att trummorna ska vara äkta bör de vara teckande med albarkssaft skriver Ernst Manker i hans sammanställning Die lappische Zaubertrommel. De trummor som man samlat in är bara en liten del av de trummor som funnits. Det är inte lätt att få en uppfattning om hur många trummor som faktiskt funnits eller finns undangömda, man har även kunnat avgöra att det inte bara var samiska schamaner som ägde trummor utan de förekom en trumma i varje hem.

Placeringen av symbolerna varierade också på trumman beroende på geografiskt ursprung. På de nordsamiska trummorna målade man i horisontal linje, med himmelen högst upp och människornas värld i mitten och underjorden i den nedre delen av trumman. På den sydsamiska trumman kan man se en solsymbol i mitten och alla de andra symbolerna runt omkring. Lulesamiska trummor varierar och liknar en blandning av Syd- och Nordsamiska trummor. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, MittUniv.)

Trumman var det viktigaste hjälpmedlet för schamanerna, genom detta instrument försatte de sig i trans och kunde resa in i andra världar. Schamanen slog på trumman med hjälp av en renhornshammare, Y- eller T-formad. Nåjden, den samiske schamanen, använde även truman till att spå med och förutse lycka och olycka. Det kunde handla om att spå i frågor som t ex hur man skulle finna en bortsprungen ren, hur man bäst skulle kunna jaga ett djur eller för att ta reda på bästa sättet hur man kunde kurera en sjukdom på. Genom att placera mässingsringar på trumman och slå med renhornshammaren kunde nåjden avgöra och tyda svaren beroende på vart mässingsringarna landade på trumman när han trummade. Det är troligt att en trumma fanns i varje hem och användes av fler än bara nåjderna. (Hansen og Olsen s. 228)

Väderstrecken som ofta var tecknade på trumman var viktiga då schamanen skulle spå för att få reda på vart ett byte fanns till jakt eller vilka offer som skulle göras. (Trummornas tid 3 Maths Bertell, MittUniv.)

Spåtrummor och önsketrummor är de två kända typer av  samiska trummor. Spåtrummor användes för att kunna se in i framtiden och få svar från gudarna, spådom var trummans primära funktion. Dessa två trummor har man ej kunnat se skillnad på av de trummor som samlats in men det har nämnts i källmaterialet att dessa två olika trummor har förekommit.
Trumman har varit ett viktigt hjälpmedel för att skapa rytm och är det redskap som försatt nåjden i trans. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

Under den extas som också kallas trans och själsresa som framkallats genom trumning och dans kan schamaner besöka avlägsna platser, dödsriket och även utkämpa strider. (Trummornas tid 3 Maths Bertell, MittUniv.)

Man tror inte att trummorna är tillverkade av sina ägare utan framställda av någon hantverkare som är duktig på området. Det framgår inte i källmaterialet vilka som tillverkat trummorna men med ytterligare forskning kan orterna där de tillverkats möjligtvis identifieras. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

I jämförelse med de sibiriska trummorna så är de samiska trummorna helt unika för den samiska kulturen. I jämförelse med den fornnordiska kulturen så kallad sejd så finns det inget som motsvarar en samisk trumma.

Vad föreställer trummorna?

Man tror att målningarna på trumskinnet representerar mikrokosmos, en spegling av universum indelat i olika sfärer och världar samt gudar. Förutom gudar kan man även tyda abstrakta och konkreta symboler som är hämtade ifrån samernas liv. Även kyrkor har avtecknats på trummor då dessa även hade en betydelse i samernas liv. (Hansen og Olsen s. 229)

Symbolerna på trummorna har inte bara tecknats med albarkssaft, även björnblod har använts till detta. Björnens blod och albarkssaften samt kvinnans menstruationsblod har ett gemensamt namn som är Leipe på samiska. Blod ansågs vara en mycket kraftfull substans och återfinns i andra kulturer globalt. Albarkssaften har även använts vid offer när man målade trummorna. När man målade trummorna med björnens blod skapade man ett fungerande verktyg och knöt kontakten med gudamakterna. Trummorna var ofta utsmyckade med mässingsringar och björnsvansar. Björnens penisben har man även använt som trumhammare. (Trummornas tid 5, Mahts Bertell, MittUniv.)

Mässingsringen, symbolen för det goda och allseende ögat är en stark skydd och kraftsymbol i den samiska traditionen. Troligtvis representerar mässingsringen solen och dess kraft och har förmågan att fördriva det onda, bota och rena. ( Torbjörn Arnold, Stencil, Ajjte, Jokkmokk)

Olika djur så som valar, fåglar, renar, älg och björn kan man se på många trummor. Oklart om det rör sig om gudomliga djur eller inte då kommentarer till de flesta trummor saknas. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

Gudasymboler som är vanligt förekommande på trummorna är de tre Akkorna, Sáráhkká, Uksáhkká och Mattheráhkká. Även Leib- Olmaj med sin pilbåge och skidstav. (Kusmenko, Sapmi Y1K, s. 22)

En annan symbol som man sett förekomma på trummorna föreställer en gud med grenar och renhorn och har tolkats som fruktbarhetssymboler och guden Vaerelden Olmaj. (Hansen og Olsen s. 230)

Åskguden Tor Olmai och hans medhjälpare var vanligt förekommande på trummorna som samlats in. Enligt Uno Holmberg finns åskgudens tjänare även med på en del insamlade trummor, likaså åskgudens hund Starbo. (Sápmi Y1K, Bertell s. 35, 32)

Figurerna som är målade på trummorna följer ett mönster, t ex brukar Akkorna/gudinnorna finnas i det högra hörnet på trumman.
Åskguden Horagalles brukar stå till vänster i solkorset i solsymbolen som är i mitten. Horagalles håller oftast i en hammare. (Mahts Bertell föreläsning Samiska trummor)

Ernst Manker skriver i sin bok De åtta årstidernas folk att om att man kunde se naturens alla makter nedtecknade på trummorna, solens, vindens, åskans, frostens gudar, renens och betesmarkens skyddande väsen. Även onda ting hade nåjden tecknat på sin trumma, så som död, sjukdom och djur som kunde vara ett hot som t ex varg och björn. Även kåtan, njalla, renar på fjället och renhage kunde finnas med på trumman likaså fiskevatten, båtar, renskjuts med akja. (Ernst Manker, De åtta årstidernas folk, s. 152)

 

Tidslinje över samisk historia/ MittUniv.Samisk religion

Standard

Tidslinje över den samiska historien

År 98. I en skrift som romaren Tacitus publicerade om germanerna, beskriver han barbariska folkslag i norra Europa och nämner jägarfolket Fenni. Tacitus nämner inte renar och skidor men man anser att detta ändå kan vara det första nedskrivna om samer. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.167)

500-tal. Historieskrivaren Prokopios i Konstantinopel skriver i en bok om skridfinnar. Man anser att Prokopios är den första att beskriva skidåkning av samer i norden i skrift. Under 500- talet utfördes byteshandel mellan samer och nordbor och de hade sedan några sekel utbytt teknologi och kunskap. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.167)

500-tal. Skapandet av den samiska etniska gruppen enligt språkforskaren Ante Aikio. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

1300-tal. Under 1300-talet uppmuntrar svenska kungar till kolonisation och hävdar rätt till områden norr om Hälsingland. Detta för att motverka ryska, karelska och novgordiska landsanspråk och handelsintressen på svensk mark. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.168)

År 1543. I ett kungligt brev från Gustav Vasa bekräftades samernas skattemannarätt och exklusiva jakt- och fiskerättigheter, inom och utan Lappmarken. Detta brev bekräftade även lappgränsen. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.170)

År 1551. Detta år skriver Gustav Vasa två kungliga brev där han meddelar att samerna äger allt rörligt och orörligt i Lappmarken. Med detta menar han dels flyttbara ägodelar, dels fast egendom som mark och vatten. Detta gällde ett antal samebyar. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.171)

1600- 1700 -tal. Samiska trummor beslagtas av sina ägare då rannsakningar kring trolldom och vidskepelse inleds i hela Sápmi. De trummor man samlat in är huvudsakligen ifrån sydsamiskt område. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s. 54)

År 1605. Kung Karl införde nya bestämmelser om när och vart marknad och handel skulle ske i Lappmarkerna. Jokkmokk var en av de utsedda platserna, där äger vintermarknaden fortfarande rum varje vinter. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.172)

År 1634. Man vill skynda på kolonisationen i lappmarken och beslutar ett så kallat lappmarksplakat. Detta år utkom Schefferus verk Lapponia. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.173)

Slutet av 1600-talet. Vid denna tidpunkt sker en kristnande kampanj i Sápmi. ( Föreläsning/ Samiska trummor/ Maths Bertell / Mittuniv.)

År 1732. Under 1700-talet var lappmarkerna av intresse politiskt och vetenskapligt i Sverige och även ute i Europa. Carl Von Linné reste detta år upp till Lappland där han skrev en detaljerad resedagbok, full av upplysningar om lappmarkernas natur och även om nomader och bofasta. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.175)

År 1749. Detta år dras en lappmarksgräns i de nordliga områdena i Sverige för att stärka samernas rättigheter ovanför denna gräns. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.176)

År 1752. Lappkondicillen stadfästs, denna åberopas ännu i dag som giltigt juridiskt dokument om samiska rättigheter till mark, vatten, renbete med mera. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.176)

1800-tal. Under detta århundrade kan vi se hur industrialismen, kolonialismen och rasismen frodas i Sápmi. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.178)

År 1855. Svenska staten börjar få intresse för skogsmarker, då detta skulle ge stor ekonomiska vinst. Man börjar med obestyrkt anspråk häva åt sig skogsmark i Lappland och namnge marken till ”kronomark”. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.180)

År 1860. Skallmätningar av samer sker på Karolinska institutet. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.180)

År 1879. Samer från Kautokeino importerades till tyskland av en zoofirma på beställning. Det var den tyske professorn i patologisk anatomi, Rudolf Virchow som framför publik på Berlins zoo mätte skallar på samiska män, kvinnor och barn. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.182)

År 1882. Biologen och rasisten Ernst Haeckel gjorde en väldetaljerad rangordning av ”människoraser” i hans bok Naturliche Schöpfungsgeschichte (1868). Detta utifrån hudfärg, ögonfärg, kroppsbyggnad, skallens form, hårkvalité med mera. Haeckels läror hade stort inflytande in på 1900-talet i de svenska universitetens biologiundervisning. Hans bok översattes till svenska 1882 med titeln Naturlig skapelsehistoria. Haeckels idéer användes för att motivera och diskriminera samer och även andra minoriteter så som tornedalsfinnar, judar och handikappade genom steriliseringar och utrotningsläger. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.183)

Slutet på 1800-talet. Då de rasistiska och kulturdarwinistiska idéerna cirkulerade i Europa påverkades den svenska statens syn på samerna. Staten börjar driva segregationspolitik mot renskurande samer för att isolera dem från övrig befolkning. ”Lapp ska vara lapp” perioden som den benämnts resulterade även i att samiska barn som gick i skola inte fick bo i varma ombonade rum, inte heller ligga i varma sängar eller äta svensk mat med kniv och gaffel. Man trodde de skulle dras ifrån nomadlivet. Barnen fick bo i kåtor tillsammans med deras lärare. Detta gällde endast fjällsame barn, övriga samer betraktades inte som ”äkta samer” och dessa skulle assimileras in i den svenska befolkningen. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.30)

År 1886. En ny lag träder i kraft, renbeteslagen. Denna lag kom att misstolkas för att kunna frånta samerna deras mark och vattenrätt. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.184)

År 1898. Ny renbeteslag kom att gälla med försämrade villkor för skogssamebyarna. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.184)

År 1919. I Herman Lundbergs bok Rasfrågor i modern belysning beskrivs samerna som ”en efterbliven utvecklingsform av människan”.

År 1921. Riksdagen beslutar att världens första rasbiologiska institut skall inrättas vid Uppsala universitet under ledning av Herman Lundborg. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.186)

År 1928. Ny renbeteslag som har satt djupa spår i det samiska samhället trädde i kraft detta år. Denna lag fullbordade koloniseringsprocessen av Lappmarkerna, lappbyarnas självständighet avskaffades. Detta skedde för att kunna styra och kontrollera renskötlsen in i minsta detalj. Alla samer som inte hade renskötselrätt uteslöts från samebyarna. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.186)

År 1940. Nu börjar man använda sig av fasta nomadskolor. Både kulturdarwinistiska och segregationspolitiska vindarna börjar upphöra. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.30)

År 1992. Det samiska organet sametinget inrättas. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.188)

År 2016. Olika röster reser sig ifrån Sápmi. Inom olika områden kan vi se seger och frammåtmarch innom det samiska samhället. Artister från Sápmi sprider budskap genom, jojk,  musik, konst  om ett folk som blivit tvångskristnat, bestulet sitt land och sina rättigheter att få leva så som sina förfäder gjort i tusentals år. Girjasmålet får stor uppståndelse då Girjas sameby vinner emot svenska staten i mark och jakträttsfrågor. Svenska kyrkan kommer ut med en vitbok för att finna en väg för att plåstra de sår de åstadkommit.

Varifrån kommer samerna?

Genom att analysera språkets ursprung kan vi försöka spåra det samiska folkets ursprung. Samiskan tillhör den finsk-ugriska språkgruppen och finsk-ugriska språk talades redan ca 3000 år f Kr i Finland. Man har kunnat spåra samiska språket till ca 1000 f. Kr. och 800 e.Kr. kunde man uppskatta de olika dialektdragen som hade utvecklats. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.7)

Med hjälp av bland annat ortsnamn kan man spåra det samiska språket till södra Finnland. I dessa ortsnamn kan man se kopplingen till det samiska. Denna grupp har sedan flyttat sig uppåt mot norra Finnland och in på den skandinaviska halvön där man blandats ihop med andra nomadiserade grupper. Det har dock visat sig vara svårare att spåra vartifrån dessa grupper har sina språkrötter men det finns förslag på att de inte talade ett indoeuropeiskt språk. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

När kan man tala om en samisk etnicitet?

 Det är svårt att säga när exakt den samiska etniciteten utvecklades. Men forskarna menar på att samernas förfäder funnits under en lång tid i norra Skandinavien och Kolahalvön. Tack vare arkeologiska lämningar kan vet vi att nomadiserande fångstfolk levt i dessa områden. Med hjälp av fångstgropsystem har de systematiskt utnyttjat vildrenens säsongsvandringar. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.7)

Enligt den samiska språkforskaren Ante Aikio skedde skapandet av en etnisk samisk grupp ungefär 500 e.Kr. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

Identitet konstrueras i mötet och i relation med ”de andra”, ett samspel med andra grupper är nödvändigt för att man ska bli medveten om sin etniska identitestillhörighet. Etniska markörer har en viktig roll för att stärka den egna etniska identiteten, inre tecken så som normer och värderingar men även yttre tecken så som språket, kolten, flaggan, jojken och renarna. Stigmatisering och stereotyper av etniska grupper är också förekommande. En negativt laddad bild av en grupp som bidrar till en negativ social stämpel som kan leda till självuppfyllande profetior. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.11)

Hur de olika nordiska folkgruppers religioner påverkat varandra

Man har kunnat tyda att den nordiska religionen har påverkat den samiska indigena religionen, allra mest hos norska sydsamer. Man har funnit benämningar på gudar som anses vara låneord ifrån skandinaver. Genom modern forskning kan vi också se att det inte var ett ensidigt kulturellt inflytande. Uttrycket en ”viss kulturell symbios” mellan skandinaver och samer, skriver arkeologen Inger Zachrisson om. (Zachrisson 1997:131) Samerna var överlägsna inom vissa områden så som vinterjakt, skidlöpning, fiske, och framförallt inom trolldom och medicin. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.11)

Under den skandinaviska hedniska tiden var samernas överlägsna kunskaper inom området besvärjelser och spådom mycket viktig för skandinaverna, detta kan man ta del av i de fornnordiska texterna. Den nordiska sejden kan mycket väl ha lånats av skandinaver ifrån samer, enligt Strömbäck. Forskare har även antagit att både Njords och Oderns hustru Skade kunde ha samiska rötter. Asguden Ull och jätten Thjazi har också präglats av samisk kulturell tradition.

Lindroth såg ett möjligt sammanhang mellan den samiska vattenguden Tjaetsiolmai och den nordist jätten Tjhazi. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.11-12)

Tjatsiolmai, beskrivs som en gud som ger fiskelycka, denna beskrivning nedtecknad av missionärer från 1600-1700 talet. Detta var sydsamernas benämning av guden som ger lycka i fisket. Även finska enaresamer har en sådan gud, Tsähtts-olmai, Tsäzihälde var enaresamernas vattenrå. Hos de ryska Kolasamerna fanns en liknande motsvarighet till dessa ovannämnda vattengudar, Caccejielle, en ”vatteninvånare” som man kan jämföra med Tjaetsiolmai hos syd samerna. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.15)

Kolasamerna hade en gud för både jakt och fiske, så var det även i Lule- och Pitelappmark, denna gud kallas för Stohrjunkare. Ett bevis för det kulturella utbytet då Storjunkare är ett svenskt låneord i samiskan. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.16)

Den beskyddande åskguden, Horagalles ansåg man upprätthålla den kosmiska ordningen och de kaotiska makterna. Bilder som bevarats av Horagalles finner man på vissa trummor och illustrationer ur tidig litteratur. Det finns stora likheter mellan gudabilder som man funnit vid samiska kulturplatser och de man funnit i södra delen av Skandinavien. Horagalles har nedtecknats med en och ibland två hammare liksom åskguden Tor i den fornnordiska mytologin. Tor skapade åskmuller med sina två hammare, men enligt källmaterialet framstår den samiske åskguden som våldsammare och än Tor och den finske Ukko. Det finns källmaterial som benämner den samiske Horagalles som Ukko, den finska åskguden. På Kolahalvön och i norra Sápmi benämner man åskguden för Tiermes. Förekommande av hammare som redskap kan vi även se i den indoeuropeiska vediska traditionen. Indra, den vediska åskguden vars redskap också var en hammare. Bilderna på Horagalles som man funnit på trummor varierar, ibland med hammare och ibland även med yxa. Det sägs att Horagalles även var utrustad med pil och både, bågen sägs vara regnbågen och den använder åskguden för att bekämpa trollen som bor i fjällen.

Man anser inte att Horagalles hammare har något nordiskt inflytande, hammaren tycks vara ett samiskt motiv sedan långt tillbaka. (Trummornas tid 2/ Maths Bertell/ MittUniv. s.3, 4, 5, 6)

Källmaterial och indigen religion

Standard

Inlämningsuppgift 1.  Samisk religion / MittUniv.

Vad är indigen religion?

De indigena religionerna är oftast skriftlösa och bara för att de benämns som primitiva religioner skall de ej underskattas. Indigena religioner är knutna till en viss plats, en viss befolkningsgrupp och ett eget språk. Detta är ingen  missionerande religionstyp och man skiljer inte heller på religioner  och uppfattningar, man tror heller inte att det finns bara ”en” sanning. Fornnordisk religion är ett exempel på en indigen religion. Indigena religioner har en nära anknytning till landskapet och man anser att naturen är helig. Inom den indigena religionen har man en annan gudsbild t ex i jämförelse med kristendomen. Människan ses som en del i det stora och hon lever närmare det gudomliga. Utövarna har fokus på släktskap och tar moraliskt ansvar för den egna släkten. Några av världsreligionerna har indigena drag, så som hinduismen och även judendomen då de är geografiskt bundna till vissa platser. (Maths Bertell /Föreläsning om Indigen religion, MittUniv.)

Vilka källor har vi att hänvisa till gällande den samiska förkristna religionen?

Det finns väldigt lite skrivet av samerna själva ifrån den tiden då den samiska religionen utövades som mest. Så sent som på 1800- och 1900-talet kan man finna skriftliga källor skrivna av samer. Även heliga platser i landskapet och gravar som har visats av samer används som källmaterial. Ortsnamn har även kunnat ge ledtrådar till religösa föreställningar. (Westman i Sápmi Y1K, s. 43)

Insamlandet av material och forskning av ursprungsfolk och deras territorium har använts som ett redskap i koloniseringssprocessen. Ur urfolkens perspektiv är ordet ”forskning” kopplat till kolonialism. Källmaterial som samlats in ansens ofta vara ”stulet” från ursprungsbefolkningens perspektiv. Källmaterialet har senare använts mot dem och till fördel för dem som samlat in materialet. (Porsanger s. 107, s. 108 )

Den första funna dokumentationen av samer finner man nedskriven ifrån år 800. Det var av italienaren Paulus Diakonus, han beskriver samerna som finnar ”som hoppar runt på brädor” men man fann inget nedskrivet om den samiska religionen i hans texter. Däremot finner man information om samisk religion i det latinska dokumentet Historiae Norvegie ifrån 1200-talet. I denna skrift som belyser Norges historia finner man även den första beskrivningen av en samisk trumma.

Under 1600-talet när den svenska militärens framgångar beskylls för att ha varit påverkade av magi utövad av samiska nåjder, valde staten att göra en utredning i ärendet. Detta kom att resultera i ytterligare källmaterial över den samiska religionen. Gabriel Magnus De La Gardies tillsätts för att hålla i projektet och tog hjälp av vetenskapsmannen Johannes Schefferus. Han började samla in material år 1671 till det som publicerades till en bok med namnet, Lappnia år 1673. Samuel Rehn var en av de som arbetade inom kyrkan och som sändes ut av Schefferus för att samla in material ifrån lappmarkerna. Han beskriver sanningsenligt seder och bruk och anses som en pålitlig källa. Samuel Rehn var själv av samisk härkomst, han var en predikant verksam i Kvickjokk samt i Jokkmokk. Rehns material kom att användas mest av de insamlade materialen. Boken översattes till flera europeiska språk och även till svenska år 1956. Av någon anledning valde man att endast översätta vissa kapitel i boken, de som belyser magiska sedvänjor och samisk religion. Boken belyser även andra områden i det samiska samhället så som språk, ekonomi och hantverk. Det har i flertalet fall publicerats bildmaterial som är negativt vinklat eller inte helt korrekt överensstämmande med samernas egna berättelser om deras religion. Kyrkans män blandar t ex in djävulen i en samisk religös akt som ur samiskt perspektiv inte hade att göra med någon djävul. Detta sker i Samuel Rheens material från 1671. (Westman i Sápmi Y1K, s. 45, s. 46)

Huvudkällorna för den samiska förkristna religionen kommer ifrån 1600- 1700-talet, dessa källor samlades in under stormaktstiden i Sverige. I samband med kristnande kampanjen vid 1600-talets slut, efter att ha gjort ett tappert försök att kristna samerna men inte lyckats så bra sänder den norsk- danska missionen ut Thomas von Vesten. Han färdas längs den Norska kusten för att systematiskt med sina medarbetare ställa frågor till nåjderna. I olika förhör låter Von Vesten nåjderna berätta om sina trummor och om trumbildernas betydelse. Det har försvårat att skapa en uppfattning om variationen av den samiska religionen i de olika områdena då missionärernas uppgifter slagits ihop. Missionärerna kopierade varandras texter och detta ledde till att det senare blev svårt att bedöma vilket geografiskt ursprung materialet hade från början. Då indigen religion kan variera från plats till plats skapar denna händelse en bristfällig och kanske inte sanningsenlig bild om den samiska religionens variationer. Hans Skanke sammanställde Von Vestens material, i vilket de hade samlat in 23 namn på olika gudomligheter. Det är dock oklart om alla de som Von Vestens mission kallar för nåjder verkligen var nåjder, de kunde likaväl vara trumägare i allmänhet.

Man har även funnit ett protokoll från ett lagmansting i Luleå, detta ifrån år 1687. Protokollet skrevs i samband med att en grupp samer anklagas för avgudadyrkan. Uppgifterna i detta källmaterial som beskriver offerplatser och gudabilder bekräftar det man tidigare tagit del av ifrån andra källor och arkelogiska utgrävningar. (Westman i Sápmi Y1K, s. 30)

Lars Levi Laestadius som själv till viss del var same, kunde förmedla kristendomen på ett inkännande sätt ur ett samiskt perspektiv till det samiska folket. Enligt källor fick han samerna att känna att kristendommen tillhörde dem. Laestadius skrev år 1845 Fragmenter i Lapska Mythologien. Laestadius var tvivelaktig gällande den bild som den norsk-danska missionen förmedlat i sitt källmaterial. Även Isaac Olsen skriver år 1715 om sitt tvivel gällande det norsk- danska materialet. Olsen skriver om gudomligheterna ifrån Finnmark i norra Norge och delar in dem annorlunda. Skillnaderna kan bero på att man samlat in material på olika sätt men också på de regionala skillnaderna som faktiskt förekommer.

Det finns även annat källmaterial som belyser den samiska religionen. Per Hagström, verksam i den svenska kyrkan, skriver i mitten av 1700-talet en tjock bok om samisk religion. Per Fjellström skrev år 1755 en tunn bok som beskriver den samiska björnritualen och om mytologin inom den samiska religionen. Detta material kom senare att tolkas av konstnären Ossian Elgström som skapar ett bildepos ”Björnfesten” 1930-31. Det som denna gestaltning visar är inte helt överensstämmande med Pehr Fjellströms beskrivning. Kvinnorna har han tecknat som passiva men i själva verket var björncermonin en angelägenhet för män, kvinnor och barn tillsammans. (Westman i Sápmi Y1K, s. 46)

Uno Holmberg skrev år 1915 boken, Lappalaisten uskonto. Där beskriver han samerna i Sápmi och deras lokala skillnader inom religionen och även språkmässigt.

Källmaterialet som samlats in av missionärerna har haft stor betydelse för forskningen inom samiska religionens spektra. Det är dock ett faktum att det källmaterial som finns är sekundärt då det inte är samerna själva som har skrivit den information som vi finner i källmaterialet.

Edgar Reuterskiöld anser att de samiska trummorna som man bevarat utgör den viktigaste källan i den samiska religionen. Han nämner det i hans bok från 1912. Trummorna som bevarats berättar genom sina motiv om olika mytologiska gestalter, gudomligheter och ritualer. Faktumet är att de samiska trummorna använts som utgångspunkt för att förstå skillnaderna mellan de sydvästra traditionerna och de nordöstra.

Andra källor skrivna av samerna själva är till exempel Johan Turis bok, Lapparnas Liv. Där Turi bland annat skriver om skrock, berättelser om mytomspunna Stalo och om samisk läkekonst.

Svenska kyrkan har under våren 2016 publicerat en vitbok i två band, vid namnet De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. Denna vetenskapliga antologi på 1135 sidor är en tillgång för de som söker samlat källmaterial som behandlar svenska kyrkans agernade gentemot samerna.