Sofia Jannok #Musik på slottet

Standard

Sofia Jannok fick kolonialismens tunga väggar att krackelera i går kväll på slottet. Ett enastående framträdande av snölejoninnan som har hjärtat på rätt plats. Musiken och den hårresande jojken tog publiken till oändliga vidder. Sofia Jannok sprider sitt budskap ödmjukt men bestämt. #SápmiPower #MusikpåSlottet #ILO169

sofia25

Sofia Jannok på slottsscenen. Festivalen Musik på slottet vill uppmärksamma Sveriges minoriteter. Samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar kommer att uppträda på slottet i September 2016.

 

 

 

Kalvmärkningen i Sitasjaure

Standard

Under det kommande året kommer jag och fotografen Ante Skaulu att följa och dokumentera renskötarfamiljen Kråik/Jannok i renskötselarbetet. I förarbetet innan vi kör igång på riktigt besökte vi dem i Sitasjaure under kalvmärkningen i Baste samebys sommarviste. Det var en minst sagt mäktig upplevelse att ta del av kalvmärkningen i Bastes rengärde. Uppåt 4000 renar befann sig i gärdet den natten.

13/7  Renarna som befinner sig på fjället samlas in av samlare som lämnar tidigt på morgonen. Samlarna kör motocross och fyrhjuling för att kunna ta sig fram och tillbaka i tid. Insamlingsarbetet kan ta upp till tolv timmar om inte längre innan de kommer tillbaka ifrån fjället med renflocken. Vid mitt besök började kalvmärkningen efter midnatt då renarna samlats in i gärdet.

Ljudet från trampande klövar och renarnas dova, mumlande ljud är det som hörs i gärdet. Någon ropar på hjälp när det behövs extra ögon för att känna igen en vaja eller för att få hjälp vid märkningen en kalven. Det är ett oerhört fokusarbete som pågår i rengärdet. Att se sitt renmärke på håll kräver fokus, själva märkningen likaså då det inte får bli fel, det blir det svårt att känna igen renen framöver om snitten i öronen inte görs noggrant.

Arbetet i hagen pågår så länge det inte blir för varmt, kring femtiden på morgonen avbröts kalvmärkningsarbetet. Då öppnades gärdet och varje vaja och kalv finner varandra igen innan de fortsätter sin vandring uppåt fjälls.

Sitasjaure renärde5.jpg

Inne i rengärdet märkning #1. Foto Ante Skaulu.

Albis_

Albertina Larsdotter Kråik märker kalv i Sitasjaure, kalvmärkning # 1. Foto: L.A

 

Lars_ola_barnen

Lars-Ola Jannok får hjälp av  dotter och son med lassokastningen i rengärde #1. Foto: L.A

 

anneli_kalvAnneli Kråik/Jannok har just märkt klart en kalv. Sitasjaure märkning #1 Foto: L.A

 

 

Björnritualen

Standard

Den två dagar långa ceremoni som ägde rum i samband med björnjakten var en central religös föreställning som förekom på 1000-talet hos jägarna i det samiska samhället. Den äldsta björngraven man funnit är från 1000-talet. Tillsammans utgör det arkeologiska och det skriftliga material man funnit och samlat in ett rikt källmaterial kring björnceremonin. Det skriftliga som är ifrån slutet av 1600-talet samt i slutet från 1700-talet beskriver det lulesamiska och sydsamiska området. (Sápmi Y1K, Westman, s. 51)

Man har funnit och dokumenterat en stor mängd björngravar längs nordnorska kusten och detta visar att björnceremonin förekom över hela det samiska området från 200 och 300-talen från till 1700-talet. (Hansen 2004: 130)

Myten och ritualen och dess relation till trumman

Inom den samiska religionen har björnen en speciell plats, man har respekterat björnen och utfört ritualer efter björnjakten. Sägner säger att när en björn skjuts så finner man en människa inuti björnfällen. I samiska myter finner man att björnen och människan står varandra mycket nära, myten om björnen har även tolkats som som en myt om människans uppkomst. Björnarna jagades förr med böjda spjut. Den som kunde fälla en björn med ett böjt spjut av al som trycktes in i björnens hjärta hyllades som en hjälte och detta ansågs vara ett mandomsprov. Man talar om att björnens puls skulle kännas i skaftet när spjutet når hjärtat. Den samiska björnritualen nämns i källmaterialet i olika sammanhang under tidsperioden 1600-talet till 1900-talet. Det är unikt att ritualen är beskriven i olika tidssammanhang och att myten bakom ritualen är bevarad. (Bertell, Trummornas tid 5)

Man använde även trumman för att finna björnen under jakt, den trumma som fann björn var en helgad trumma vilken man värderade högt. (Webbseminarium, Samisk religion, MittUniv, 16.06.30)

Ritualen som var en högtidsstund för både kvinnor, män och barn gick till som så att männen fällde björnen och tog den till boplatsen. Kvinnornas roll i detta sammanhang var viktigt då de under rituella former gick jägarna till mötes. Kvinnorna spottade tuggad albark på de återvändande männen, albarken med sin kraftigt orangeröda färg förknippas och symboliserar blod i björnriten. (Bertell, Trummornas tid 5)

Pehr Fjellström skriver utförligt om björnriten på 1700 talet. Myten enligt Fjellström handlar om en flicka som förvisas av sina bröder. Flickan tar tillflykt till ett björnen ide. Hon tillbringar vintern med björnen och de ingår ett äktenskap tillsammans och får så småningom en son. När björnen blir gammal bestämmer han sig för att han ska bli skjuten av kvinnans bröder. När våren kom fällde bröderna björnen. Björnen hade utmärkt sig med en mässingsring i pannan och detta för att hans egna son skulle känna igen honom och inte döda honom av misstag. Björnens fru sätter sig på håll och täcker sitt ansikte med en duk för att inte helt se på när björnen skjuts och flås. Fragment ur denna myt återkommer som rituella inslag i björnjakten. (Bertell, Trummornas tid 5)

Det som nedtecknats i källmaterialet kring björnritualen är det som sker på männens sida, det saknas information om vad som sker i kåtan hos kvinnorna då ingen informant vistats där. Albarks saften funktion varierar något i det som återberättats. Alen benämns besitta beskyddande egenskaper och har använts av jägare för att skydda mot björnens ilska. (Bertell, Trummornas tid 5)

Under björnritualen, efter att kvinnorna har spottat albarkssaft på männen fäster kvinnorna mässingsringar och kedjor av mässing på männen och även jakthundarna blir behandlade med albarkssaften. Renoxarna blir bemålade med albarkssaft, de blir även prydda med randigt färgade ullgarnsändar, den ren som drar hem den fällda björnen blir ansedd vara en särskild ren. Enligt Rheens källmaterial får inga kvinnor åka på den renen under det kommande året men källan Anonymous menar att detta förbud även gäller männen och barnen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Den beskrivna ritualen varierar till viss del i källmaterialet, gällande tidpunkt och när männen bespottas. Även oklart vem som bespottas, alla i jaktlaget eller endast den som skjutit björnen. (Bertell, Trummornas tid 5)

För att visa att björnen är skjuten sticker mannen som dödat björnen in en alkäpp i golvet på kåtan, detta blir en symbol för den skjutne björnen. När björnen bereds i lägret deltar både män och kvinnor, även barnen bidrar under denna del av ritualen men dock ej märkta av albarkssaften. Björnsvansen med dess kött kokas bundet vid en ring av björk, senare fäster man björnsvansen på en trumma för att pryda och även för att fungera som ett hjälpmedel. Under själva flåendeprocessen placerar man en tratt med tuggad albark under björnens nos. Enligt Skanke som också berättar om björnritualen smörjde man in sig i björnens blod istället för albarkssaft. Det är dock oklart om hans version var en symbolisk akt som han möjligtvis tolkat bokstavligen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Björnen flåddes och kroppen styckades i vistet samtidigt som männen jojkade. Blodet var det första som kokades tillsammans med fett, senare tillagade man köttet. Huvudet väntade man med tills allra sist då övriga delar hade förtärts. Köttkoket fick inte koka över det ansågs vara olycksbringande. Om kitteln med björnkoket kokade över kunde man springa över till kvinnornas kåta för att fråga om de kunde syssla med något som påverkade koket negativt. Männen åt sedan vid eldstatde och kvinnorna i kåtan, när köttet bars in till kvinnorna tittade de genom en mässingsring samtidigt som de spottade tuggad albark. Sedan åt de även sin första bit björnkött genom en mässingring. (Sápmi Y1K, Westman, s. 53)

Vid ceremonins slut samlades alla ben och knotor samman för att läggas på en risbädd. Även den bortskurna nosen och vidjan. Alla delar skulle ligga så som det hade suttit samman när björnen levde. Efter att man tagit bort mässingsringar och kedjor från björnens delar begravde man björnen och på så vis ärade man björnen. Genom denna ceremoni fördes björnens själ tillbaka till dennes rätta värld och senare skulle han återvända till människorna för att återigen ge jaktlycka åt folket. (Sápmi Y1K, Westman, s. 53, 54 )

Alen, blodet och Leibolmai

Enligt Fjellströms uppteckning användes alpinnar till att kastas på ett uppspänt björnskinn i ritualen. Alpinnar har även använts som avskräckningsmedel mot björn enligt senare källor. Användandet av albark förekom även i hushållen som t ex färgning av husgeråd. (Bertell, Trummornas tid 5)

Albarkssaftens rödbruna färg har associerats till blodet, blodet i sig besitter livskraften och om ett djur eller människa förlorar sitt blod så dör det, den samiska föreställningen vilar på denna uppfattning. I Norden trodde man att genom att förtära varmt färskt blod kunde man bota sjukdomar och få mer livskraft. Detta var även ett fenomen som man kunde se i antika Rom, forna Egypten och hos urinvånarna i Australien. Den människa som hade fått i sig en annan människas blod ansågs ha större krafter än andra då den hade blod från två människor i sig. Särskilt blod efter avrättade, mördare eller självmördare var lämpligt men även djurblod. Förtäringen av björnblod ansågs giva mod och styrka. (Bertell, Trummornas tid 5)

Enligt flera samiska källor vet man numera om offerplatser där man strykt på blod på gudabilder, offerbruket verkar ha varit relativt likartat till alla de samiska gudarna. Björnblodet använde man vid målandet av trummor, detta för att göra trumman till ett fungerande verktyg som skulle vara i kontakt med gudamakterna. På olika sätt kan vi se hur björnen knyts till trumman för att skapa denna kontakt med det osynliga. Mässingsringen som var fastknuten med björnsvansen låter man hänga ned från trumman, även penisbenet används för som trumhammare. Både trumman och björnen är centrala i den samiska religionen och ytterst heliga. Albarkssaften tycks stå björnen nära därför använder man den vid tecknandet av symbolerna på trumman. (Bertell, Trummornas tid 5)

Den samiska gudomligheten Leibolmai som även kan översättas ” Almannen” är nära förknippad med alen och även med björnen. Randulf skriver att Leibolmai beskyddar björnen och tecknas även ibland som en björn på trummorna. Varför Leibolmai och björnen var så nära varandra menar Randulf i sin sammanställning att det beror på att björnen äter sin föda i alskogen. Det finns dock lite olika tolkningar kring Leibolmai om han är förknippas med blod eller bröd beroende på tolkning av språket, men troligast har han koppling till både björnen och alen. (Bertell, Trummornas tid 5)

Andra kulturer

Björnen är helgad i flera andra samhällen i det cirkumpolära området, man kan se rituella drag som går igen hos det sibiriska folkslaget likaså hos den nordamerikanska urbefolkningen. Det fråntar inte att den samiska björnritualen är unik i sitt utförande. (Bertell, Trummornas tid 5)
Regionalitet i materialet

Det förekommer tydliga regionala skillnader i det rituella bruket. På de nordsamiska trummorna hängde man t ex björnklor på trumman vilket man inte gjorde på den sydsamiska. Trummorna generellt visar på regionala skillnader, troligtvis var nordsmisk skåltrumma gjord av björkvril, sydsamiska ramtrummor tillverkade av gran och tall. Man kan även se hur folket har löst saker på olika sätt beroende på vilket område de bebott. Gudanamn varierar även beroende på område som t ex namnet på åskguden. (Webbseminarium, Samisk religion, MittUniv, 16.06.30)

 

Samiska trummor

Standard

De samiska trummorna är tillsammans med de arkeologiska fynden de enda förstahandskällorna till samisk religion.  De 72 trummor som samlats in härstammar från 1600- 1700-talet men det har även förekommit trummor som dykt upp ifrån början av 1900-talet. Många av de trummor som samlades in brändes upp på 16- 1700-talet, man ansåg att de var djävulens redskap som skulle leda det samiska folket in i helvetet genom användandet av trumman. Endast två av dessa 72 trummor har bevarade kommentarer av sina ägare. Detta gör det svårare att tolka figurerna på de samiska trummorna och det är lätt att tolkningarna generaliseras. Med hjälp av de två trummor som är kommenterade har man försökt se ett mönster i övriga trummor för att kunna tyda vad de föreställer.

Det förekommer variationer i utseende och utformande beroende på trummornas geografiska ursprung. Den nordsamiska trumman är en så kallad skåltrumma, den tillverkas av en urgröpt vril från björk som man sedan spänt skinnet över. Sydsamiska trummor, kallad ramtrumma, har tillverkats genoms att böja en träram där skinnet spänts fast på ramen. Trummorna man funnit har varit dekorerade med symboler inristade i skinnet med albarkssaft. För att trummorna ska vara äkta bör de vara teckande med albarkssaft skriver Ernst Manker i hans sammanställning Die lappische Zaubertrommel. De trummor som man samlat in är bara en liten del av de trummor som funnits. Det är inte lätt att få en uppfattning om hur många trummor som faktiskt funnits eller finns undangömda, man har även kunnat avgöra att det inte bara var samiska schamaner som ägde trummor utan de förekom en trumma i varje hem.

Placeringen av symbolerna varierade också på trumman beroende på geografiskt ursprung. På de nordsamiska trummorna målade man i horisontal linje, med himmelen högst upp och människornas värld i mitten och underjorden i den nedre delen av trumman. På den sydsamiska trumman kan man se en solsymbol i mitten och alla de andra symbolerna runt omkring. Lulesamiska trummor varierar och liknar en blandning av Syd- och Nordsamiska trummor. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, MittUniv.)

Trumman var det viktigaste hjälpmedlet för schamanerna, genom detta instrument försatte de sig i trans och kunde resa in i andra världar. Schamanen slog på trumman med hjälp av en renhornshammare, Y- eller T-formad. Nåjden, den samiske schamanen, använde även truman till att spå med och förutse lycka och olycka. Det kunde handla om att spå i frågor som t ex hur man skulle finna en bortsprungen ren, hur man bäst skulle kunna jaga ett djur eller för att ta reda på bästa sättet hur man kunde kurera en sjukdom på. Genom att placera mässingsringar på trumman och slå med renhornshammaren kunde nåjden avgöra och tyda svaren beroende på vart mässingsringarna landade på trumman när han trummade. Det är troligt att en trumma fanns i varje hem och användes av fler än bara nåjderna. (Hansen og Olsen s. 228)

Väderstrecken som ofta var tecknade på trumman var viktiga då schamanen skulle spå för att få reda på vart ett byte fanns till jakt eller vilka offer som skulle göras. (Trummornas tid 3 Maths Bertell, MittUniv.)

Spåtrummor och önsketrummor är de två kända typer av  samiska trummor. Spåtrummor användes för att kunna se in i framtiden och få svar från gudarna, spådom var trummans primära funktion. Dessa två trummor har man ej kunnat se skillnad på av de trummor som samlats in men det har nämnts i källmaterialet att dessa två olika trummor har förekommit.
Trumman har varit ett viktigt hjälpmedel för att skapa rytm och är det redskap som försatt nåjden i trans. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

Under den extas som också kallas trans och själsresa som framkallats genom trumning och dans kan schamaner besöka avlägsna platser, dödsriket och även utkämpa strider. (Trummornas tid 3 Maths Bertell, MittUniv.)

Man tror inte att trummorna är tillverkade av sina ägare utan framställda av någon hantverkare som är duktig på området. Det framgår inte i källmaterialet vilka som tillverkat trummorna men med ytterligare forskning kan orterna där de tillverkats möjligtvis identifieras. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

I jämförelse med de sibiriska trummorna så är de samiska trummorna helt unika för den samiska kulturen. I jämförelse med den fornnordiska kulturen så kallad sejd så finns det inget som motsvarar en samisk trumma.

Vad föreställer trummorna?

Man tror att målningarna på trumskinnet representerar mikrokosmos, en spegling av universum indelat i olika sfärer och världar samt gudar. Förutom gudar kan man även tyda abstrakta och konkreta symboler som är hämtade ifrån samernas liv. Även kyrkor har avtecknats på trummor då dessa även hade en betydelse i samernas liv. (Hansen og Olsen s. 229)

Symbolerna på trummorna har inte bara tecknats med albarkssaft, även björnblod har använts till detta. Björnens blod och albarkssaften samt kvinnans menstruationsblod har ett gemensamt namn som är Leipe på samiska. Blod ansågs vara en mycket kraftfull substans och återfinns i andra kulturer globalt. Albarkssaften har även använts vid offer när man målade trummorna. När man målade trummorna med björnens blod skapade man ett fungerande verktyg och knöt kontakten med gudamakterna. Trummorna var ofta utsmyckade med mässingsringar och björnsvansar. Björnens penisben har man även använt som trumhammare. (Trummornas tid 5, Mahts Bertell, MittUniv.)

Mässingsringen, symbolen för det goda och allseende ögat är en stark skydd och kraftsymbol i den samiska traditionen. Troligtvis representerar mässingsringen solen och dess kraft och har förmågan att fördriva det onda, bota och rena. ( Torbjörn Arnold, Stencil, Ajjte, Jokkmokk)

Olika djur så som valar, fåglar, renar, älg och björn kan man se på många trummor. Oklart om det rör sig om gudomliga djur eller inte då kommentarer till de flesta trummor saknas. (Föreläsning Samiska trummor Maths Bertell, Mittuniv.)

Gudasymboler som är vanligt förekommande på trummorna är de tre Akkorna, Sáráhkká, Uksáhkká och Mattheráhkká. Även Leib- Olmaj med sin pilbåge och skidstav. (Kusmenko, Sapmi Y1K, s. 22)

En annan symbol som man sett förekomma på trummorna föreställer en gud med grenar och renhorn och har tolkats som fruktbarhetssymboler och guden Vaerelden Olmaj. (Hansen og Olsen s. 230)

Åskguden Tor Olmai och hans medhjälpare var vanligt förekommande på trummorna som samlats in. Enligt Uno Holmberg finns åskgudens tjänare även med på en del insamlade trummor, likaså åskgudens hund Starbo. (Sápmi Y1K, Bertell s. 35, 32)

Figurerna som är målade på trummorna följer ett mönster, t ex brukar Akkorna/gudinnorna finnas i det högra hörnet på trumman.
Åskguden Horagalles brukar stå till vänster i solkorset i solsymbolen som är i mitten. Horagalles håller oftast i en hammare. (Mahts Bertell föreläsning Samiska trummor)

Ernst Manker skriver i sin bok De åtta årstidernas folk att om att man kunde se naturens alla makter nedtecknade på trummorna, solens, vindens, åskans, frostens gudar, renens och betesmarkens skyddande väsen. Även onda ting hade nåjden tecknat på sin trumma, så som död, sjukdom och djur som kunde vara ett hot som t ex varg och björn. Även kåtan, njalla, renar på fjället och renhage kunde finnas med på trumman likaså fiskevatten, båtar, renskjuts med akja. (Ernst Manker, De åtta årstidernas folk, s. 152)

 

Tidslinje över samisk historia/ MittUniv.Samisk religion

Standard

Tidslinje över den samiska historien

År 98. I en skrift som romaren Tacitus publicerade om germanerna, beskriver han barbariska folkslag i norra Europa och nämner jägarfolket Fenni. Tacitus nämner inte renar och skidor men man anser att detta ändå kan vara det första nedskrivna om samer. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.167)

500-tal. Historieskrivaren Prokopios i Konstantinopel skriver i en bok om skridfinnar. Man anser att Prokopios är den första att beskriva skidåkning av samer i norden i skrift. Under 500- talet utfördes byteshandel mellan samer och nordbor och de hade sedan några sekel utbytt teknologi och kunskap. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.167)

500-tal. Skapandet av den samiska etniska gruppen enligt språkforskaren Ante Aikio. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

1300-tal. Under 1300-talet uppmuntrar svenska kungar till kolonisation och hävdar rätt till områden norr om Hälsingland. Detta för att motverka ryska, karelska och novgordiska landsanspråk och handelsintressen på svensk mark. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.168)

År 1543. I ett kungligt brev från Gustav Vasa bekräftades samernas skattemannarätt och exklusiva jakt- och fiskerättigheter, inom och utan Lappmarken. Detta brev bekräftade även lappgränsen. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.170)

År 1551. Detta år skriver Gustav Vasa två kungliga brev där han meddelar att samerna äger allt rörligt och orörligt i Lappmarken. Med detta menar han dels flyttbara ägodelar, dels fast egendom som mark och vatten. Detta gällde ett antal samebyar. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.171)

1600- 1700 -tal. Samiska trummor beslagtas av sina ägare då rannsakningar kring trolldom och vidskepelse inleds i hela Sápmi. De trummor man samlat in är huvudsakligen ifrån sydsamiskt område. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s. 54)

År 1605. Kung Karl införde nya bestämmelser om när och vart marknad och handel skulle ske i Lappmarkerna. Jokkmokk var en av de utsedda platserna, där äger vintermarknaden fortfarande rum varje vinter. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.172)

År 1634. Man vill skynda på kolonisationen i lappmarken och beslutar ett så kallat lappmarksplakat. Detta år utkom Schefferus verk Lapponia. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.173)

Slutet av 1600-talet. Vid denna tidpunkt sker en kristnande kampanj i Sápmi. ( Föreläsning/ Samiska trummor/ Maths Bertell / Mittuniv.)

År 1732. Under 1700-talet var lappmarkerna av intresse politiskt och vetenskapligt i Sverige och även ute i Europa. Carl Von Linné reste detta år upp till Lappland där han skrev en detaljerad resedagbok, full av upplysningar om lappmarkernas natur och även om nomader och bofasta. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.175)

År 1749. Detta år dras en lappmarksgräns i de nordliga områdena i Sverige för att stärka samernas rättigheter ovanför denna gräns. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.176)

År 1752. Lappkondicillen stadfästs, denna åberopas ännu i dag som giltigt juridiskt dokument om samiska rättigheter till mark, vatten, renbete med mera. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.176)

1800-tal. Under detta århundrade kan vi se hur industrialismen, kolonialismen och rasismen frodas i Sápmi. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.178)

År 1855. Svenska staten börjar få intresse för skogsmarker, då detta skulle ge stor ekonomiska vinst. Man börjar med obestyrkt anspråk häva åt sig skogsmark i Lappland och namnge marken till ”kronomark”. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.180)

År 1860. Skallmätningar av samer sker på Karolinska institutet. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.180)

År 1879. Samer från Kautokeino importerades till tyskland av en zoofirma på beställning. Det var den tyske professorn i patologisk anatomi, Rudolf Virchow som framför publik på Berlins zoo mätte skallar på samiska män, kvinnor och barn. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.182)

År 1882. Biologen och rasisten Ernst Haeckel gjorde en väldetaljerad rangordning av ”människoraser” i hans bok Naturliche Schöpfungsgeschichte (1868). Detta utifrån hudfärg, ögonfärg, kroppsbyggnad, skallens form, hårkvalité med mera. Haeckels läror hade stort inflytande in på 1900-talet i de svenska universitetens biologiundervisning. Hans bok översattes till svenska 1882 med titeln Naturlig skapelsehistoria. Haeckels idéer användes för att motivera och diskriminera samer och även andra minoriteter så som tornedalsfinnar, judar och handikappade genom steriliseringar och utrotningsläger. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.183)

Slutet på 1800-talet. Då de rasistiska och kulturdarwinistiska idéerna cirkulerade i Europa påverkades den svenska statens syn på samerna. Staten börjar driva segregationspolitik mot renskurande samer för att isolera dem från övrig befolkning. ”Lapp ska vara lapp” perioden som den benämnts resulterade även i att samiska barn som gick i skola inte fick bo i varma ombonade rum, inte heller ligga i varma sängar eller äta svensk mat med kniv och gaffel. Man trodde de skulle dras ifrån nomadlivet. Barnen fick bo i kåtor tillsammans med deras lärare. Detta gällde endast fjällsame barn, övriga samer betraktades inte som ”äkta samer” och dessa skulle assimileras in i den svenska befolkningen. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.30)

År 1886. En ny lag träder i kraft, renbeteslagen. Denna lag kom att misstolkas för att kunna frånta samerna deras mark och vattenrätt. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.184)

År 1898. Ny renbeteslag kom att gälla med försämrade villkor för skogssamebyarna. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.184)

År 1919. I Herman Lundbergs bok Rasfrågor i modern belysning beskrivs samerna som ”en efterbliven utvecklingsform av människan”.

År 1921. Riksdagen beslutar att världens första rasbiologiska institut skall inrättas vid Uppsala universitet under ledning av Herman Lundborg. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.186)

År 1928. Ny renbeteslag som har satt djupa spår i det samiska samhället trädde i kraft detta år. Denna lag fullbordade koloniseringsprocessen av Lappmarkerna, lappbyarnas självständighet avskaffades. Detta skedde för att kunna styra och kontrollera renskötlsen in i minsta detalj. Alla samer som inte hade renskötselrätt uteslöts från samebyarna. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.186)

År 1940. Nu börjar man använda sig av fasta nomadskolor. Både kulturdarwinistiska och segregationspolitiska vindarna börjar upphöra. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.30)

År 1992. Det samiska organet sametinget inrättas. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.188)

År 2016. Olika röster reser sig ifrån Sápmi. Inom olika områden kan vi se seger och frammåtmarch innom det samiska samhället. Artister från Sápmi sprider budskap genom, jojk,  musik, konst  om ett folk som blivit tvångskristnat, bestulet sitt land och sina rättigheter att få leva så som sina förfäder gjort i tusentals år. Girjasmålet får stor uppståndelse då Girjas sameby vinner emot svenska staten i mark och jakträttsfrågor. Svenska kyrkan kommer ut med en vitbok för att finna en väg för att plåstra de sår de åstadkommit.

Varifrån kommer samerna?

Genom att analysera språkets ursprung kan vi försöka spåra det samiska folkets ursprung. Samiskan tillhör den finsk-ugriska språkgruppen och finsk-ugriska språk talades redan ca 3000 år f Kr i Finland. Man har kunnat spåra samiska språket till ca 1000 f. Kr. och 800 e.Kr. kunde man uppskatta de olika dialektdragen som hade utvecklats. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.7)

Med hjälp av bland annat ortsnamn kan man spåra det samiska språket till södra Finnland. I dessa ortsnamn kan man se kopplingen till det samiska. Denna grupp har sedan flyttat sig uppåt mot norra Finnland och in på den skandinaviska halvön där man blandats ihop med andra nomadiserade grupper. Det har dock visat sig vara svårare att spåra vartifrån dessa grupper har sina språkrötter men det finns förslag på att de inte talade ett indoeuropeiskt språk. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

När kan man tala om en samisk etnicitet?

 Det är svårt att säga när exakt den samiska etniciteten utvecklades. Men forskarna menar på att samernas förfäder funnits under en lång tid i norra Skandinavien och Kolahalvön. Tack vare arkeologiska lämningar kan vet vi att nomadiserande fångstfolk levt i dessa områden. Med hjälp av fångstgropsystem har de systematiskt utnyttjat vildrenens säsongsvandringar. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.7)

Enligt den samiska språkforskaren Ante Aikio skedde skapandet av en etnisk samisk grupp ungefär 500 e.Kr. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

Identitet konstrueras i mötet och i relation med ”de andra”, ett samspel med andra grupper är nödvändigt för att man ska bli medveten om sin etniska identitestillhörighet. Etniska markörer har en viktig roll för att stärka den egna etniska identiteten, inre tecken så som normer och värderingar men även yttre tecken så som språket, kolten, flaggan, jojken och renarna. Stigmatisering och stereotyper av etniska grupper är också förekommande. En negativt laddad bild av en grupp som bidrar till en negativ social stämpel som kan leda till självuppfyllande profetior. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.11)

Hur de olika nordiska folkgruppers religioner påverkat varandra

Man har kunnat tyda att den nordiska religionen har påverkat den samiska indigena religionen, allra mest hos norska sydsamer. Man har funnit benämningar på gudar som anses vara låneord ifrån skandinaver. Genom modern forskning kan vi också se att det inte var ett ensidigt kulturellt inflytande. Uttrycket en ”viss kulturell symbios” mellan skandinaver och samer, skriver arkeologen Inger Zachrisson om. (Zachrisson 1997:131) Samerna var överlägsna inom vissa områden så som vinterjakt, skidlöpning, fiske, och framförallt inom trolldom och medicin. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.11)

Under den skandinaviska hedniska tiden var samernas överlägsna kunskaper inom området besvärjelser och spådom mycket viktig för skandinaverna, detta kan man ta del av i de fornnordiska texterna. Den nordiska sejden kan mycket väl ha lånats av skandinaver ifrån samer, enligt Strömbäck. Forskare har även antagit att både Njords och Oderns hustru Skade kunde ha samiska rötter. Asguden Ull och jätten Thjazi har också präglats av samisk kulturell tradition.

Lindroth såg ett möjligt sammanhang mellan den samiska vattenguden Tjaetsiolmai och den nordist jätten Tjhazi. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.11-12)

Tjatsiolmai, beskrivs som en gud som ger fiskelycka, denna beskrivning nedtecknad av missionärer från 1600-1700 talet. Detta var sydsamernas benämning av guden som ger lycka i fisket. Även finska enaresamer har en sådan gud, Tsähtts-olmai, Tsäzihälde var enaresamernas vattenrå. Hos de ryska Kolasamerna fanns en liknande motsvarighet till dessa ovannämnda vattengudar, Caccejielle, en ”vatteninvånare” som man kan jämföra med Tjaetsiolmai hos syd samerna. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.15)

Kolasamerna hade en gud för både jakt och fiske, så var det även i Lule- och Pitelappmark, denna gud kallas för Stohrjunkare. Ett bevis för det kulturella utbytet då Storjunkare är ett svenskt låneord i samiskan. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.16)

Den beskyddande åskguden, Horagalles ansåg man upprätthålla den kosmiska ordningen och de kaotiska makterna. Bilder som bevarats av Horagalles finner man på vissa trummor och illustrationer ur tidig litteratur. Det finns stora likheter mellan gudabilder som man funnit vid samiska kulturplatser och de man funnit i södra delen av Skandinavien. Horagalles har nedtecknats med en och ibland två hammare liksom åskguden Tor i den fornnordiska mytologin. Tor skapade åskmuller med sina två hammare, men enligt källmaterialet framstår den samiske åskguden som våldsammare och än Tor och den finske Ukko. Det finns källmaterial som benämner den samiske Horagalles som Ukko, den finska åskguden. På Kolahalvön och i norra Sápmi benämner man åskguden för Tiermes. Förekommande av hammare som redskap kan vi även se i den indoeuropeiska vediska traditionen. Indra, den vediska åskguden vars redskap också var en hammare. Bilderna på Horagalles som man funnit på trummor varierar, ibland med hammare och ibland även med yxa. Det sägs att Horagalles även var utrustad med pil och både, bågen sägs vara regnbågen och den använder åskguden för att bekämpa trollen som bor i fjällen.

Man anser inte att Horagalles hammare har något nordiskt inflytande, hammaren tycks vara ett samiskt motiv sedan långt tillbaka. (Trummornas tid 2/ Maths Bertell/ MittUniv. s.3, 4, 5, 6)

Källmaterial och indigen religion

Standard

Inlämningsuppgift 1.  Samisk religion / MittUniv.

Vad är indigen religion?

De indigena religionerna är oftast skriftlösa och bara för att de benämns som primitiva religioner skall de ej underskattas. Indigena religioner är knutna till en viss plats, en viss befolkningsgrupp och ett eget språk. Detta är ingen  missionerande religionstyp och man skiljer inte heller på religioner  och uppfattningar, man tror heller inte att det finns bara ”en” sanning. Fornnordisk religion är ett exempel på en indigen religion. Indigena religioner har en nära anknytning till landskapet och man anser att naturen är helig. Inom den indigena religionen har man en annan gudsbild t ex i jämförelse med kristendomen. Människan ses som en del i det stora och hon lever närmare det gudomliga. Utövarna har fokus på släktskap och tar moraliskt ansvar för den egna släkten. Några av världsreligionerna har indigena drag, så som hinduismen och även judendomen då de är geografiskt bundna till vissa platser. (Maths Bertell /Föreläsning om Indigen religion, MittUniv.)

Vilka källor har vi att hänvisa till gällande den samiska förkristna religionen?

Det finns väldigt lite skrivet av samerna själva ifrån den tiden då den samiska religionen utövades som mest. Så sent som på 1800- och 1900-talet kan man finna skriftliga källor skrivna av samer. Även heliga platser i landskapet och gravar som har visats av samer används som källmaterial. Ortsnamn har även kunnat ge ledtrådar till religösa föreställningar. (Westman i Sápmi Y1K, s. 43)

Insamlandet av material och forskning av ursprungsfolk och deras territorium har använts som ett redskap i koloniseringssprocessen. Ur urfolkens perspektiv är ordet ”forskning” kopplat till kolonialism. Källmaterial som samlats in ansens ofta vara ”stulet” från ursprungsbefolkningens perspektiv. Källmaterialet har senare använts mot dem och till fördel för dem som samlat in materialet. (Porsanger s. 107, s. 108 )

Den första funna dokumentationen av samer finner man nedskriven ifrån år 800. Det var av italienaren Paulus Diakonus, han beskriver samerna som finnar ”som hoppar runt på brädor” men man fann inget nedskrivet om den samiska religionen i hans texter. Däremot finner man information om samisk religion i det latinska dokumentet Historiae Norvegie ifrån 1200-talet. I denna skrift som belyser Norges historia finner man även den första beskrivningen av en samisk trumma.

Under 1600-talet när den svenska militärens framgångar beskylls för att ha varit påverkade av magi utövad av samiska nåjder, valde staten att göra en utredning i ärendet. Detta kom att resultera i ytterligare källmaterial över den samiska religionen. Gabriel Magnus De La Gardies tillsätts för att hålla i projektet och tog hjälp av vetenskapsmannen Johannes Schefferus. Han började samla in material år 1671 till det som publicerades till en bok med namnet, Lappnia år 1673. Samuel Rehn var en av de som arbetade inom kyrkan och som sändes ut av Schefferus för att samla in material ifrån lappmarkerna. Han beskriver sanningsenligt seder och bruk och anses som en pålitlig källa. Samuel Rehn var själv av samisk härkomst, han var en predikant verksam i Kvickjokk samt i Jokkmokk. Rehns material kom att användas mest av de insamlade materialen. Boken översattes till flera europeiska språk och även till svenska år 1956. Av någon anledning valde man att endast översätta vissa kapitel i boken, de som belyser magiska sedvänjor och samisk religion. Boken belyser även andra områden i det samiska samhället så som språk, ekonomi och hantverk. Det har i flertalet fall publicerats bildmaterial som är negativt vinklat eller inte helt korrekt överensstämmande med samernas egna berättelser om deras religion. Kyrkans män blandar t ex in djävulen i en samisk religös akt som ur samiskt perspektiv inte hade att göra med någon djävul. Detta sker i Samuel Rheens material från 1671. (Westman i Sápmi Y1K, s. 45, s. 46)

Huvudkällorna för den samiska förkristna religionen kommer ifrån 1600- 1700-talet, dessa källor samlades in under stormaktstiden i Sverige. I samband med kristnande kampanjen vid 1600-talets slut, efter att ha gjort ett tappert försök att kristna samerna men inte lyckats så bra sänder den norsk- danska missionen ut Thomas von Vesten. Han färdas längs den Norska kusten för att systematiskt med sina medarbetare ställa frågor till nåjderna. I olika förhör låter Von Vesten nåjderna berätta om sina trummor och om trumbildernas betydelse. Det har försvårat att skapa en uppfattning om variationen av den samiska religionen i de olika områdena då missionärernas uppgifter slagits ihop. Missionärerna kopierade varandras texter och detta ledde till att det senare blev svårt att bedöma vilket geografiskt ursprung materialet hade från början. Då indigen religion kan variera från plats till plats skapar denna händelse en bristfällig och kanske inte sanningsenlig bild om den samiska religionens variationer. Hans Skanke sammanställde Von Vestens material, i vilket de hade samlat in 23 namn på olika gudomligheter. Det är dock oklart om alla de som Von Vestens mission kallar för nåjder verkligen var nåjder, de kunde likaväl vara trumägare i allmänhet.

Man har även funnit ett protokoll från ett lagmansting i Luleå, detta ifrån år 1687. Protokollet skrevs i samband med att en grupp samer anklagas för avgudadyrkan. Uppgifterna i detta källmaterial som beskriver offerplatser och gudabilder bekräftar det man tidigare tagit del av ifrån andra källor och arkelogiska utgrävningar. (Westman i Sápmi Y1K, s. 30)

Lars Levi Laestadius som själv till viss del var same, kunde förmedla kristendomen på ett inkännande sätt ur ett samiskt perspektiv till det samiska folket. Enligt källor fick han samerna att känna att kristendommen tillhörde dem. Laestadius skrev år 1845 Fragmenter i Lapska Mythologien. Laestadius var tvivelaktig gällande den bild som den norsk-danska missionen förmedlat i sitt källmaterial. Även Isaac Olsen skriver år 1715 om sitt tvivel gällande det norsk- danska materialet. Olsen skriver om gudomligheterna ifrån Finnmark i norra Norge och delar in dem annorlunda. Skillnaderna kan bero på att man samlat in material på olika sätt men också på de regionala skillnaderna som faktiskt förekommer.

Det finns även annat källmaterial som belyser den samiska religionen. Per Hagström, verksam i den svenska kyrkan, skriver i mitten av 1700-talet en tjock bok om samisk religion. Per Fjellström skrev år 1755 en tunn bok som beskriver den samiska björnritualen och om mytologin inom den samiska religionen. Detta material kom senare att tolkas av konstnären Ossian Elgström som skapar ett bildepos ”Björnfesten” 1930-31. Det som denna gestaltning visar är inte helt överensstämmande med Pehr Fjellströms beskrivning. Kvinnorna har han tecknat som passiva men i själva verket var björncermonin en angelägenhet för män, kvinnor och barn tillsammans. (Westman i Sápmi Y1K, s. 46)

Uno Holmberg skrev år 1915 boken, Lappalaisten uskonto. Där beskriver han samerna i Sápmi och deras lokala skillnader inom religionen och även språkmässigt.

Källmaterialet som samlats in av missionärerna har haft stor betydelse för forskningen inom samiska religionens spektra. Det är dock ett faktum att det källmaterial som finns är sekundärt då det inte är samerna själva som har skrivit den information som vi finner i källmaterialet.

Edgar Reuterskiöld anser att de samiska trummorna som man bevarat utgör den viktigaste källan i den samiska religionen. Han nämner det i hans bok från 1912. Trummorna som bevarats berättar genom sina motiv om olika mytologiska gestalter, gudomligheter och ritualer. Faktumet är att de samiska trummorna använts som utgångspunkt för att förstå skillnaderna mellan de sydvästra traditionerna och de nordöstra.

Andra källor skrivna av samerna själva är till exempel Johan Turis bok, Lapparnas Liv. Där Turi bland annat skriver om skrock, berättelser om mytomspunna Stalo och om samisk läkekonst.

Svenska kyrkan har under våren 2016 publicerat en vitbok i två band, vid namnet De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. Denna vetenskapliga antologi på 1135 sidor är en tillgång för de som söker samlat källmaterial som behandlar svenska kyrkans agernade gentemot samerna.

 

 

”Markerna sitter i hjärtat”

Standard

År 1928 avskaffades lappbyarnas självständighet då den nya renbeteslagen trädde i kraft.  Alla samer som inte var renskötare uteslöts ur lappbyn, denna lag från 1928 som än i dag  står i kraft har bäddat för konflikter inom det samiska samhället. Framförallt har detta skapat ett stort utanförskap för de samer som inte har möjligheten att tillhöra en sameby.

Så jag undrar hur är det att faktiskt vara en av dem som inte längre fick tillhöra en sameby?  En träffsäker liknelse skulle väl vara att dra bort mattan under fötterna. Att bli bestulen och fråntagen möjligheten att få leva och bruka naturen så som en ”äkta” same bara för att man inte livnär sig helt på renskötsel borde minst sagt kännas som ett förlamande slag i magen för många.

Förra helgen fick jag möjligheten att via telefon höra vad Tor L Tuorda hade att säga om just detta. Tor är väl insatt i de frågor som intresserar mig: gruvexploateringen i norr och den samiska historien. Han härstammar själv ifrån två samebyar, Grans lappby i Västerbotten som numera heter Grans fjällsameby och Tourpons sameby.

Tor berättar att på grund av den koloniala konstruktionen ville staten rangordna samer i den mall som staten tyckte var bäst sett ifrån Svensk sida. Endast de ”äkta” samerna, alltså de som enbart arbetade med renskötseln skulle få stanna kvar i samebyarna. (En sameby är alltså inte en vanlig by utan ett juridiskt organ, medlemmarna kan variera i antal men ungefär uppåt hundra familjer.)  De som blev uteslutna ur samebyarna hade ägnat sig åt fiske, växelbruk, slöjd, timmerhuggning, småskalig odling och gjorde lite av varje. De kunde ha en ren eller två och kanske någon ko.

– Mina förfäder fick ta ved, fiska och jaga vart som helst. De fick bygga stugor och kåtor och allt möjligt sådant. Men dessa rättigheter har inte jag och många med mig. Vi har svaga rättigheter som vem som helst. Jag är inte arg på samebyarnas medlemmar och jag är släkt med många av dem. Det här är något som svenska staten har bidragit till och det är deras fel. Det var en hård sak som hände det samiska folket men vi gillar läget. Vi kan inte göra något fastän det kan kännas jävligt surt. Här i Jokkmokk har vi väldigt goda relationer samer sinsemellan. I andra delar av Sápmi ser det annorlunda ut, säger Tor L Tourda.

Anneli Kråik Jannok som är bosatt i Jokkmokk är renskötare på heltid tillsammans med sin man Lars-Ola Jannok.  Anneli berättar i en intervju att hon också förlorat rätten att jaga, fiska och bygga på den plats hon kommer ifrån i Jämtland eftersom hon gjort ett aktivt val att inte hålla på med renskötseln när hon var 18 år. Numera är hon gift med Lars-Ola Jannok och det har gjort att hon nu tillhör den sameby som han tillhör. Anneli berättar att rätten inte är knuten till folket, rätten är knuten till rennäringen. Hon tycker det är fel att man ska förlora sina rättigheter och förlora allt bara för att man inte tillhör en sameby.

Ja, vad ska jag dra för slutsats egentligen?  Svenska staten skapar klyftor inom det samiska samhället och därmed försvagar den stora gruppen, medvetet eller omedvetet? Sedan tränger man även rennäringen in i små kuber där de inte har rätten att bestämma över markerna som de är beroende av. Olika former av exploateringar sätter inte bara käppar i hjulet för vår vackra planet och dess hälsa, exploateringar hotar renskötseln och det är en tidsfråga hur länge det går att fortsätta för många.

Jag avslutar här med Anneli Kråiks ord :

– Markerna sitter i hjärtat för evigt, det är det man är präglad på sedan man var liten, där man växt upp.

Det kan ingen ta ifrån en, jag instämmer.

cropped-cropped-dsc_19461.jpg

Torvkåta i Abiskojaure. Foto: L.A