Tidslinje över samisk historia/ MittUniv.Samisk religion

Tidslinje över den samiska historien

År 98. I en skrift som romaren Tacitus publicerade om germanerna, beskriver han barbariska folkslag i norra Europa och nämner jägarfolket Fenni. Tacitus nämner inte renar och skidor men man anser att detta ändå kan vara det första nedskrivna om samer. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.167)

500-tal. Historieskrivaren Prokopios i Konstantinopel skriver i en bok om skridfinnar. Man anser att Prokopios är den första att beskriva skidåkning av samer i norden i skrift. Under 500- talet utfördes byteshandel mellan samer och nordbor och de hade sedan några sekel utbytt teknologi och kunskap. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.167)

500-tal. Skapandet av den samiska etniska gruppen enligt språkforskaren Ante Aikio. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

1300-tal. Under 1300-talet uppmuntrar svenska kungar till kolonisation och hävdar rätt till områden norr om Hälsingland. Detta för att motverka ryska, karelska och novgordiska landsanspråk och handelsintressen på svensk mark. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.168)

År 1543. I ett kungligt brev från Gustav Vasa bekräftades samernas skattemannarätt och exklusiva jakt- och fiskerättigheter, inom och utan Lappmarken. Detta brev bekräftade även lappgränsen. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.170)

År 1551. Detta år skriver Gustav Vasa två kungliga brev där han meddelar att samerna äger allt rörligt och orörligt i Lappmarken. Med detta menar han dels flyttbara ägodelar, dels fast egendom som mark och vatten. Detta gällde ett antal samebyar. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.171)

1600- 1700 -tal. Samiska trummor beslagtas av sina ägare då rannsakningar kring trolldom och vidskepelse inleds i hela Sápmi. De trummor man samlat in är huvudsakligen ifrån sydsamiskt område. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s. 54)

År 1605. Kung Karl införde nya bestämmelser om när och vart marknad och handel skulle ske i Lappmarkerna. Jokkmokk var en av de utsedda platserna, där äger vintermarknaden fortfarande rum varje vinter. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.172)

År 1634. Man vill skynda på kolonisationen i lappmarken och beslutar ett så kallat lappmarksplakat. Detta år utkom Schefferus verk Lapponia. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.173)

Slutet av 1600-talet. Vid denna tidpunkt sker en kristnande kampanj i Sápmi. ( Föreläsning/ Samiska trummor/ Maths Bertell / Mittuniv.)

År 1732. Under 1700-talet var lappmarkerna av intresse politiskt och vetenskapligt i Sverige och även ute i Europa. Carl Von Linné reste detta år upp till Lappland där han skrev en detaljerad resedagbok, full av upplysningar om lappmarkernas natur och även om nomader och bofasta. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.175)

År 1749. Detta år dras en lappmarksgräns i de nordliga områdena i Sverige för att stärka samernas rättigheter ovanför denna gräns. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.176)

År 1752. Lappkondicillen stadfästs, denna åberopas ännu i dag som giltigt juridiskt dokument om samiska rättigheter till mark, vatten, renbete med mera. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.176)

1800-tal. Under detta århundrade kan vi se hur industrialismen, kolonialismen och rasismen frodas i Sápmi. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.178)

År 1855. Svenska staten börjar få intresse för skogsmarker, då detta skulle ge stor ekonomiska vinst. Man börjar med obestyrkt anspråk häva åt sig skogsmark i Lappland och namnge marken till ”kronomark”. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.180)

År 1860. Skallmätningar av samer sker på Karolinska institutet. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.180)

År 1879. Samer från Kautokeino importerades till tyskland av en zoofirma på beställning. Det var den tyske professorn i patologisk anatomi, Rudolf Virchow som framför publik på Berlins zoo mätte skallar på samiska män, kvinnor och barn. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.182)

År 1882. Biologen och rasisten Ernst Haeckel gjorde en väldetaljerad rangordning av ”människoraser” i hans bok Naturliche Schöpfungsgeschichte (1868). Detta utifrån hudfärg, ögonfärg, kroppsbyggnad, skallens form, hårkvalité med mera. Haeckels läror hade stort inflytande in på 1900-talet i de svenska universitetens biologiundervisning. Hans bok översattes till svenska 1882 med titeln Naturlig skapelsehistoria. Haeckels idéer användes för att motivera och diskriminera samer och även andra minoriteter så som tornedalsfinnar, judar och handikappade genom steriliseringar och utrotningsläger. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.183)

Slutet på 1800-talet. Då de rasistiska och kulturdarwinistiska idéerna cirkulerade i Europa påverkades den svenska statens syn på samerna. Staten börjar driva segregationspolitik mot renskurande samer för att isolera dem från övrig befolkning. ”Lapp ska vara lapp” perioden som den benämnts resulterade även i att samiska barn som gick i skola inte fick bo i varma ombonade rum, inte heller ligga i varma sängar eller äta svensk mat med kniv och gaffel. Man trodde de skulle dras ifrån nomadlivet. Barnen fick bo i kåtor tillsammans med deras lärare. Detta gällde endast fjällsame barn, övriga samer betraktades inte som ”äkta samer” och dessa skulle assimileras in i den svenska befolkningen. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.30)

År 1886. En ny lag träder i kraft, renbeteslagen. Denna lag kom att misstolkas för att kunna frånta samerna deras mark och vattenrätt. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.184)

År 1898. Ny renbeteslag kom att gälla med försämrade villkor för skogssamebyarna. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.184)

År 1919. I Herman Lundbergs bok Rasfrågor i modern belysning beskrivs samerna som ”en efterbliven utvecklingsform av människan”.

År 1921. Riksdagen beslutar att världens första rasbiologiska institut skall inrättas vid Uppsala universitet under ledning av Herman Lundborg. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.186)

År 1928. Ny renbeteslag som har satt djupa spår i det samiska samhället trädde i kraft detta år. Denna lag fullbordade koloniseringsprocessen av Lappmarkerna, lappbyarnas självständighet avskaffades. Detta skedde för att kunna styra och kontrollera renskötlsen in i minsta detalj. Alla samer som inte hade renskötselrätt uteslöts från samebyarna. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.186)

År 1940. Nu börjar man använda sig av fasta nomadskolor. Både kulturdarwinistiska och segregationspolitiska vindarna börjar upphöra. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.30)

År 1992. Det samiska organet sametinget inrättas. (Tusen år i Lappmarken, Cramér & Ryd, s.188)

År 2016. Olika röster reser sig ifrån Sápmi. Inom olika områden kan vi se seger och frammåtmarch innom det samiska samhället. Artister från Sápmi sprider budskap genom, jojk,  musik, konst  om ett folk som blivit tvångskristnat, bestulet sitt land och sina rättigheter att få leva så som sina förfäder gjort i tusentals år. Girjasmålet får stor uppståndelse då Girjas sameby vinner emot svenska staten i mark och jakträttsfrågor. Svenska kyrkan kommer ut med en vitbok för att finna en väg för att plåstra de sår de åstadkommit.

Varifrån kommer samerna?

Genom att analysera språkets ursprung kan vi försöka spåra det samiska folkets ursprung. Samiskan tillhör den finsk-ugriska språkgruppen och finsk-ugriska språk talades redan ca 3000 år f Kr i Finland. Man har kunnat spåra samiska språket till ca 1000 f. Kr. och 800 e.Kr. kunde man uppskatta de olika dialektdragen som hade utvecklats. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.7)

Med hjälp av bland annat ortsnamn kan man spåra det samiska språket till södra Finnland. I dessa ortsnamn kan man se kopplingen till det samiska. Denna grupp har sedan flyttat sig uppåt mot norra Finnland och in på den skandinaviska halvön där man blandats ihop med andra nomadiserade grupper. Det har dock visat sig vara svårare att spåra vartifrån dessa grupper har sina språkrötter men det finns förslag på att de inte talade ett indoeuropeiskt språk. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

När kan man tala om en samisk etnicitet?

 Det är svårt att säga när exakt den samiska etniciteten utvecklades. Men forskarna menar på att samernas förfäder funnits under en lång tid i norra Skandinavien och Kolahalvön. Tack vare arkeologiska lämningar kan vet vi att nomadiserande fångstfolk levt i dessa områden. Med hjälp av fångstgropsystem har de systematiskt utnyttjat vildrenens säsongsvandringar. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.7)

Enligt den samiska språkforskaren Ante Aikio skedde skapandet av en etnisk samisk grupp ungefär 500 e.Kr. (Föreläsning/ Etnicitet/ Maths Bertell, Mitt Univ.)

Identitet konstrueras i mötet och i relation med ”de andra”, ett samspel med andra grupper är nödvändigt för att man ska bli medveten om sin etniska identitestillhörighet. Etniska markörer har en viktig roll för att stärka den egna etniska identiteten, inre tecken så som normer och värderingar men även yttre tecken så som språket, kolten, flaggan, jojken och renarna. Stigmatisering och stereotyper av etniska grupper är också förekommande. En negativt laddad bild av en grupp som bidrar till en negativ social stämpel som kan leda till självuppfyllande profetior. (Samerna och Sápmi/ Kristina Hesse, Institutionen för språkstudier/samiska studier, Umeå universitet s.11)

Hur de olika nordiska folkgruppers religioner påverkat varandra

Man har kunnat tyda att den nordiska religionen har påverkat den samiska indigena religionen, allra mest hos norska sydsamer. Man har funnit benämningar på gudar som anses vara låneord ifrån skandinaver. Genom modern forskning kan vi också se att det inte var ett ensidigt kulturellt inflytande. Uttrycket en ”viss kulturell symbios” mellan skandinaver och samer, skriver arkeologen Inger Zachrisson om. (Zachrisson 1997:131) Samerna var överlägsna inom vissa områden så som vinterjakt, skidlöpning, fiske, och framförallt inom trolldom och medicin. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.11)

Under den skandinaviska hedniska tiden var samernas överlägsna kunskaper inom området besvärjelser och spådom mycket viktig för skandinaverna, detta kan man ta del av i de fornnordiska texterna. Den nordiska sejden kan mycket väl ha lånats av skandinaver ifrån samer, enligt Strömbäck. Forskare har även antagit att både Njords och Oderns hustru Skade kunde ha samiska rötter. Asguden Ull och jätten Thjazi har också präglats av samisk kulturell tradition.

Lindroth såg ett möjligt sammanhang mellan den samiska vattenguden Tjaetsiolmai och den nordist jätten Tjhazi. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.11-12)

Tjatsiolmai, beskrivs som en gud som ger fiskelycka, denna beskrivning nedtecknad av missionärer från 1600-1700 talet. Detta var sydsamernas benämning av guden som ger lycka i fisket. Även finska enaresamer har en sådan gud, Tsähtts-olmai, Tsäzihälde var enaresamernas vattenrå. Hos de ryska Kolasamerna fanns en liknande motsvarighet till dessa ovannämnda vattengudar, Caccejielle, en ”vatteninvånare” som man kan jämföra med Tjaetsiolmai hos syd samerna. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.15)

Kolasamerna hade en gud för både jakt och fiske, så var det även i Lule- och Pitelappmark, denna gud kallas för Stohrjunkare. Ett bevis för det kulturella utbytet då Storjunkare är ett svenskt låneord i samiskan. (Sápmi Y1K, Amft/Svonni s.16)

Den beskyddande åskguden, Horagalles ansåg man upprätthålla den kosmiska ordningen och de kaotiska makterna. Bilder som bevarats av Horagalles finner man på vissa trummor och illustrationer ur tidig litteratur. Det finns stora likheter mellan gudabilder som man funnit vid samiska kulturplatser och de man funnit i södra delen av Skandinavien. Horagalles har nedtecknats med en och ibland två hammare liksom åskguden Tor i den fornnordiska mytologin. Tor skapade åskmuller med sina två hammare, men enligt källmaterialet framstår den samiske åskguden som våldsammare och än Tor och den finske Ukko. Det finns källmaterial som benämner den samiske Horagalles som Ukko, den finska åskguden. På Kolahalvön och i norra Sápmi benämner man åskguden för Tiermes. Förekommande av hammare som redskap kan vi även se i den indoeuropeiska vediska traditionen. Indra, den vediska åskguden vars redskap också var en hammare. Bilderna på Horagalles som man funnit på trummor varierar, ibland med hammare och ibland även med yxa. Det sägs att Horagalles även var utrustad med pil och både, bågen sägs vara regnbågen och den använder åskguden för att bekämpa trollen som bor i fjällen.

Man anser inte att Horagalles hammare har något nordiskt inflytande, hammaren tycks vara ett samiskt motiv sedan långt tillbaka. (Trummornas tid 2/ Maths Bertell/ MittUniv. s.3, 4, 5, 6)

Källmaterial och indigen religion

Inlämningsuppgift 1.  Samisk religion / MittUniv.

Vad är indigen religion?

De indigena religionerna är oftast skriftlösa och bara för att de benämns som primitiva religioner skall de ej underskattas. Indigena religioner är knutna till en viss plats, en viss befolkningsgrupp och ett eget språk. Detta är ingen  missionerande religionstyp och man skiljer inte heller på religioner  och uppfattningar, man tror heller inte att det finns bara ”en” sanning. Fornnordisk religion är ett exempel på en indigen religion. Indigena religioner har en nära anknytning till landskapet och man anser att naturen är helig. Inom den indigena religionen har man en annan gudsbild t ex i jämförelse med kristendomen. Människan ses som en del i det stora och hon lever närmare det gudomliga. Utövarna har fokus på släktskap och tar moraliskt ansvar för den egna släkten. Några av världsreligionerna har indigena drag, så som hinduismen och även judendomen då de är geografiskt bundna till vissa platser. (Maths Bertell /Föreläsning om Indigen religion, MittUniv.)

Vilka källor har vi att hänvisa till gällande den samiska förkristna religionen?

Det finns väldigt lite skrivet av samerna själva ifrån den tiden då den samiska religionen utövades som mest. Så sent som på 1800- och 1900-talet kan man finna skriftliga källor skrivna av samer. Även heliga platser i landskapet och gravar som har visats av samer används som källmaterial. Ortsnamn har även kunnat ge ledtrådar till religösa föreställningar. (Westman i Sápmi Y1K, s. 43)

Insamlandet av material och forskning av ursprungsfolk och deras territorium har använts som ett redskap i koloniseringssprocessen. Ur urfolkens perspektiv är ordet ”forskning” kopplat till kolonialism. Källmaterial som samlats in ansens ofta vara ”stulet” från ursprungsbefolkningens perspektiv. Källmaterialet har senare använts mot dem och till fördel för dem som samlat in materialet. (Porsanger s. 107, s. 108 )

Den första funna dokumentationen av samer finner man nedskriven ifrån år 800. Det var av italienaren Paulus Diakonus, han beskriver samerna som finnar ”som hoppar runt på brädor” men man fann inget nedskrivet om den samiska religionen i hans texter. Däremot finner man information om samisk religion i det latinska dokumentet Historiae Norvegie ifrån 1200-talet. I denna skrift som belyser Norges historia finner man även den första beskrivningen av en samisk trumma.

Under 1600-talet när den svenska militärens framgångar beskylls för att ha varit påverkade av magi utövad av samiska nåjder, valde staten att göra en utredning i ärendet. Detta kom att resultera i ytterligare källmaterial över den samiska religionen. Gabriel Magnus De La Gardies tillsätts för att hålla i projektet och tog hjälp av vetenskapsmannen Johannes Schefferus. Han började samla in material år 1671 till det som publicerades till en bok med namnet, Lappnia år 1673. Samuel Rehn var en av de som arbetade inom kyrkan och som sändes ut av Schefferus för att samla in material ifrån lappmarkerna. Han beskriver sanningsenligt seder och bruk och anses som en pålitlig källa. Samuel Rehn var själv av samisk härkomst, han var en predikant verksam i Kvickjokk samt i Jokkmokk. Rehns material kom att användas mest av de insamlade materialen. Boken översattes till flera europeiska språk och även till svenska år 1956. Av någon anledning valde man att endast översätta vissa kapitel i boken, de som belyser magiska sedvänjor och samisk religion. Boken belyser även andra områden i det samiska samhället så som språk, ekonomi och hantverk. Det har i flertalet fall publicerats bildmaterial som är negativt vinklat eller inte helt korrekt överensstämmande med samernas egna berättelser om deras religion. Kyrkans män blandar t ex in djävulen i en samisk religös akt som ur samiskt perspektiv inte hade att göra med någon djävul. Detta sker i Samuel Rheens material från 1671. (Westman i Sápmi Y1K, s. 45, s. 46)

Huvudkällorna för den samiska förkristna religionen kommer ifrån 1600- 1700-talet, dessa källor samlades in under stormaktstiden i Sverige. I samband med kristnande kampanjen vid 1600-talets slut, efter att ha gjort ett tappert försök att kristna samerna men inte lyckats så bra sänder den norsk- danska missionen ut Thomas von Vesten. Han färdas längs den Norska kusten för att systematiskt med sina medarbetare ställa frågor till nåjderna. I olika förhör låter Von Vesten nåjderna berätta om sina trummor och om trumbildernas betydelse. Det har försvårat att skapa en uppfattning om variationen av den samiska religionen i de olika områdena då missionärernas uppgifter slagits ihop. Missionärerna kopierade varandras texter och detta ledde till att det senare blev svårt att bedöma vilket geografiskt ursprung materialet hade från början. Då indigen religion kan variera från plats till plats skapar denna händelse en bristfällig och kanske inte sanningsenlig bild om den samiska religionens variationer. Hans Skanke sammanställde Von Vestens material, i vilket de hade samlat in 23 namn på olika gudomligheter. Det är dock oklart om alla de som Von Vestens mission kallar för nåjder verkligen var nåjder, de kunde likaväl vara trumägare i allmänhet.

Man har även funnit ett protokoll från ett lagmansting i Luleå, detta ifrån år 1687. Protokollet skrevs i samband med att en grupp samer anklagas för avgudadyrkan. Uppgifterna i detta källmaterial som beskriver offerplatser och gudabilder bekräftar det man tidigare tagit del av ifrån andra källor och arkelogiska utgrävningar. (Westman i Sápmi Y1K, s. 30)

Lars Levi Laestadius som själv till viss del var same, kunde förmedla kristendomen på ett inkännande sätt ur ett samiskt perspektiv till det samiska folket. Enligt källor fick han samerna att känna att kristendommen tillhörde dem. Laestadius skrev år 1845 Fragmenter i Lapska Mythologien. Laestadius var tvivelaktig gällande den bild som den norsk-danska missionen förmedlat i sitt källmaterial. Även Isaac Olsen skriver år 1715 om sitt tvivel gällande det norsk- danska materialet. Olsen skriver om gudomligheterna ifrån Finnmark i norra Norge och delar in dem annorlunda. Skillnaderna kan bero på att man samlat in material på olika sätt men också på de regionala skillnaderna som faktiskt förekommer.

Det finns även annat källmaterial som belyser den samiska religionen. Per Hagström, verksam i den svenska kyrkan, skriver i mitten av 1700-talet en tjock bok om samisk religion. Per Fjellström skrev år 1755 en tunn bok som beskriver den samiska björnritualen och om mytologin inom den samiska religionen. Detta material kom senare att tolkas av konstnären Ossian Elgström som skapar ett bildepos ”Björnfesten” 1930-31. Det som denna gestaltning visar är inte helt överensstämmande med Pehr Fjellströms beskrivning. Kvinnorna har han tecknat som passiva men i själva verket var björncermonin en angelägenhet för män, kvinnor och barn tillsammans. (Westman i Sápmi Y1K, s. 46)

Uno Holmberg skrev år 1915 boken, Lappalaisten uskonto. Där beskriver han samerna i Sápmi och deras lokala skillnader inom religionen och även språkmässigt.

Källmaterialet som samlats in av missionärerna har haft stor betydelse för forskningen inom samiska religionens spektra. Det är dock ett faktum att det källmaterial som finns är sekundärt då det inte är samerna själva som har skrivit den information som vi finner i källmaterialet.

Edgar Reuterskiöld anser att de samiska trummorna som man bevarat utgör den viktigaste källan i den samiska religionen. Han nämner det i hans bok från 1912. Trummorna som bevarats berättar genom sina motiv om olika mytologiska gestalter, gudomligheter och ritualer. Faktumet är att de samiska trummorna använts som utgångspunkt för att förstå skillnaderna mellan de sydvästra traditionerna och de nordöstra.

Andra källor skrivna av samerna själva är till exempel Johan Turis bok, Lapparnas Liv. Där Turi bland annat skriver om skrock, berättelser om mytomspunna Stalo och om samisk läkekonst.

Svenska kyrkan har under våren 2016 publicerat en vitbok i två band, vid namnet De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. Denna vetenskapliga antologi på 1135 sidor är en tillgång för de som söker samlat källmaterial som behandlar svenska kyrkans agernade gentemot samerna.

 

 

”Markerna sitter i hjärtat”

År 1928 avskaffades lappbyarnas självständighet då den nya renbeteslagen trädde i kraft.  Alla samer som inte var renskötare uteslöts ur lappbyn, denna lag från 1928 som än i dag  står i kraft har bäddat för konflikter inom det samiska samhället. Framförallt har detta skapat ett stort utanförskap för de samer som inte har möjligheten att tillhöra en sameby.

Så jag undrar hur är det att faktiskt vara en av dem som inte längre fick tillhöra en sameby?  En träffsäker liknelse skulle väl vara att dra bort mattan under fötterna. Att bli bestulen och fråntagen möjligheten att få leva och bruka naturen så som en ”äkta” same bara för att man inte livnär sig helt på renskötsel borde minst sagt kännas som ett förlamande slag i magen för många.

Förra helgen fick jag möjligheten att via telefon höra vad Tor L Tuorda hade att säga om just detta. Tor är väl insatt i de frågor som intresserar mig: gruvexploateringen i norr och den samiska historien. Han härstammar själv ifrån två samebyar, Grans lappby i Västerbotten som numera heter Grans fjällsameby och Tourpons sameby.

Tor berättar att på grund av den koloniala konstruktionen ville staten rangordna samer i den mall som staten tyckte var bäst sett ifrån Svensk sida. Endast de ”äkta” samerna, alltså de som enbart arbetade med renskötseln skulle få stanna kvar i samebyarna. (En sameby är alltså inte en vanlig by utan ett juridiskt organ, medlemmarna kan variera i antal men ungefär uppåt hundra familjer.)  De som blev uteslutna ur samebyarna hade ägnat sig åt fiske, växelbruk, slöjd, timmerhuggning, småskalig odling och gjorde lite av varje. De kunde ha en ren eller två och kanske någon ko.

– Mina förfäder fick ta ved, fiska och jaga vart som helst. De fick bygga stugor och kåtor och allt möjligt sådant. Men dessa rättigheter har inte jag och många med mig. Vi har svaga rättigheter som vem som helst. Jag är inte arg på samebyarnas medlemmar och jag är släkt med många av dem. Det här är något som svenska staten har bidragit till och det är deras fel. Det var en hård sak som hände det samiska folket men vi gillar läget. Vi kan inte göra något fastän det kan kännas jävligt surt. Här i Jokkmokk har vi väldigt goda relationer samer sinsemellan. I andra delar av Sápmi ser det annorlunda ut, säger Tor L Tourda.

Anneli Kråik Jannok som är bosatt i Jokkmokk är renskötare på heltid tillsammans med sin man Lars-Ola Jannok.  Anneli berättar i en intervju att hon också förlorat rätten att jaga, fiska och bygga på den plats hon kommer ifrån i Jämtland eftersom hon gjort ett aktivt val att inte hålla på med renskötseln när hon var 18 år. Numera är hon gift med Lars-Ola Jannok och det har gjort att hon nu tillhör den sameby som han tillhör. Anneli berättar att rätten inte är knuten till folket, rätten är knuten till rennäringen. Hon tycker det är fel att man ska förlora sina rättigheter och förlora allt bara för att man inte tillhör en sameby.

Ja, vad ska jag dra för slutsats egentligen?  Svenska staten skapar klyftor inom det samiska samhället och därmed försvagar den stora gruppen, medvetet eller omedvetet? Sedan tränger man även rennäringen in i små kuber där de inte har rätten att bestämma över markerna som de är beroende av. Olika former av exploateringar sätter inte bara käppar i hjulet för vår vackra planet och dess hälsa, exploateringar hotar renskötseln och det är en tidsfråga hur länge det går att fortsätta för många.

Jag avslutar här med Anneli Kråiks ord :

– Markerna sitter i hjärtat för evigt, det är det man är präglad på sedan man var liten, där man växt upp.

Det kan ingen ta ifrån en, jag instämmer.

Torvkåta i Abiskojaure. Foto: L.A

 

 

Orättvisa och osanning som retar

KRÖNIKA/ När orättvisa och osanning kommer upp i dager eller sker mitt framför mina ögon kan jag oftast inte passera utan att bli berörd. Det retar och det stör mig. Rätt ska vara rätt och inget annat.

Det var en skön vårdag som min vän arkeologen Magnus Sjögren reste ner från Luleå och hälsade på hos oss nere i Fjållträsket. Med sig hade han en signerad strålandes ny Sofia Jannok skiva. Och jag lyssnade på den om och 

om igen. Den har hon verkligen fått till tycker jag. Det som utmärker skivan är att hon har mixat ihop låtarna med utdrag från rättegångarna gällande Girjas sameby mot svenska staten. Anledningen till att jag lyssnar om och om igen är inte bara för att det är skit bra musik, jag blir stel i själen, förvånad och förbannad när jag hör uttalanden som statens vittne och advokat fyller ut spåren med.

– Staten har inte diskriminerat samerna… Sverige har inte några internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna vare sig dessa anses vara ett urfolk eller inte, säger statens advokat Hans Forsell i ett klipp innan spår nummer åtta.

Jag som till viss del studerat om urfolk och fördjupat mig i samernas historia blir förvånad och arg när jag hör det här uttalandet, jag vet att det är en lögn. Statens advokat ljuger, nej förlåt, han blåljuger. Staten har diskriminerat samerna punkt slut. Urfolk världen över blir diskriminerade och förtryckta i sina respektive länder och har blivit det sedan kolonialismens begynnelse.

Något annat som får bägaren att rinna över hos mig är faktumet att man tvångskristnat samer och även andra urfolk globalt. I vissa fall även avrättat de samiska shamanerna, beslagtagit deras trummor och förbjudit jojk till exempel. Detta kan väl inte vara något annat än ett förtryck? Statens advokat påstår att staten inte diskriminerat samerna, detta är i samma klass som statens vittne Matti Enbuskes häpnadsväckande uttalande som också finns med på skivan.

– Förnekar du tvångskristnandet, frågar Girjas samebys advokat.
– Ja, svarar statens vittne Matti Enbuske.

Det ligger enligt mig lika mycket osanning i uttalandet från Matti Enbuse som i att påstå att förintelsen aldrig ägt rum.

Det är debatten kring land och vatten som är en av de hetaste och mest omdiskuterade frågorna kring det samiska samhället i dag. Flertalet gånger har Sverige fått internationell kritik från FN och Europarådet för att man inte löst mark och vatten frågorna och därmed inte kunnat ratificera ILO konventionen 169. Konventionen skulle ge samebyarna rätt till samråd och därmed ha mer att säga till om gällande frågor som berör dem. FN har nyligen riktat kritik mot Svenska staten och kallat till ett förhör i Geneve i Juni. Sveriges radio skriver på sin webbsida i dag att ett tiotal civilorganisationer riktar skarp kritik mot svensk samepolitik i en så kallad skuggrapport till FN. Framförallt är det mark och vattenfrågan som de vill behandla i och med gruvexploatering. Att den svenska statens tjänstemän skall delta vid detta möte väcker mitt hopp och kanske blir det ett resultat med förändring och mer rättvisa.

Förutom att staten bör se över markfrågorna och ratificera ILO konventionen 169 anser jag att det är av stor vikt att reparera de splittringar och klyftor som de skapat inom det samiska samhället. Splittring och ohälsa är ett faktum hos urfolken världen över i dag. Jag kan inte stå och se på och jag kan inte heller blunda.

/Leonarda Arcidiacono

Dokumentär – Working with nature

Working with Nature – sami reindeer herders and biodiversity Klick here to reach the link

Torbjörn Arnold om etnomedicin och örtvandring i Ajttes fjällbotaniska trädgård

För den som intresserar sig för örter och samisk läkekonst finns det guidade vandringar i Ajttes fjällbotaniska trädgård i Jokkmokk under sommaren. Det är få som bär på sådan traditionell kunskap så som Torbjörn Arnold så tag tillfället i akt om du har vägarna förbi Jokkmokk i sommar.

Den numera pensionerade Torbjörn Arnold delar med sig av sina kunskaper inom etnomedicin och traditionell örtkunskap under hans guidade turer. Torbjörn har hållit i kurser inom samisk folkmedicin och shamanism i 30 år. Det var när Torbjörn Arnold gifte sig med en samisk kvinna vars föräldrar var botare som han fördjupade sig inom samisk kultur och etnomedicin. Samtidigt som Torbjörn Arnold arbetat som distriktssjuksköterska har han hållit i kurser och även lett vandringar i Ajttes fjällbotaniska trädgård i Jokkmokk. Han är numera pensionär men rundvandringarna och enstaka kurser håller han fortfarande. Torbjörn Arnold får besökare från världens alla hörn som vill lära sig av dessa traditionella kunskaper och det råder ingen tvekan om att Torbjörn Arnold bär på en skatt av kunskap han gärna delar med sig av.

Under sommaren 2016 äger de guidade vandringarna rum den 13:e juli och 13:e augusti. Torbjörn Arnold kallar vandringen för Växter till mat, medicin och magi bland folken i norr. Vandringen brukar ta ungefär två timmar och lockar till sig många intresserade. Att delta är gratis och det finns ingen begränsning på antalet deltagare. De som besöker är en blandning av  turister, intresserade, samer, shamanintresserade till örtintresserade. Torbjörn Arnold vill med kurserna sprida kunskapen om samisk folkmedicin.

– Helst vill jag ge tillbaka till samerna som ofta förlorat mycket av sin historia. Jag vill också visa att samerna har använt ca 150 olika växter i sin kultur, säger Torbjörn Arnold.

– Vi tittar på olika örter som man använt sig av inom den traditionella samiska folkmedicinen som t ex fjällkvanne, hjortron, blåbär, lingon, rosenrot och tolta som är en släkting till sallad. Vi tittar på växterna och pratar om vad man har de till och varför man ätit dem och till vilken nytta de använts, säger Torbjörn Arnold. Fjällkvanne t ex bör plockas innan blomman slår ut, just denna växt stärker immunförsvaren och man kan skrapa ner lite av Kvanneroten i kaffet om man vill slippa bli förkyld. Traditionellt gör man även salva med björnfett och kvannerot, hostmedicin med kvannefrö och konjak är också en traditionell kur, säger Torbjörn Arnold.

Torbjörn Arnold berättar om det osynliga som han hellre benämner det området som annars kan kallas för magi. Han berättar om samiska amuletter och om hur shamanerna kunde kontrollera väder och även förutspå vädret när de skulle samla sina renar t ex.

– Traditionellt använder samerna mässingsringar som amuletter, den är en symbol för solen i första hand. Även björnben har använts som amulett av de samiska shamanerna. Enligt samisk mytologi lovade björnen människan att hon ej skulle skadas om hon utförde rätt cermonier efter jakten, säger Torbjörn Arnold.

– Björnens alla kroppsdelar har alla samma magiska kraft som hela björnen, man kan t ex ta en torkad fotsula och placera mot en plats där man har värk och värken kommer att upphöra. Även utvalda stenar från en kallkälla kan hjälpa till att ta bort värk men dessa behöver man rena till skillnad från björnens delar. Stenarna renar men genom att placera tillbaka dem i den kalla källan och låter vattnet skölja bort värken som ansamlats i stenen, det går även bra att rena stenar i solen, säger Torbjörn Arnold.

Bilden ovan visar ett par björnfotsulor som kan användas för att ta bort värk.

Bilden nedan håller Torbjörn Arnold upp en flaska med björngalldroppar som traditionellt använts i den samiska läketraditionen som hälsofrämjande och stärkande medel.

Bilden nedan, Torbjörn Arnold bjuder på en mumsbit fjällkvannerot och visar andra verktyg som använts inom den samiska traditionen.

Foto och text: Leonarda Arcidiacono

Tusen år i lappmarken

I dag damp den ner i brevlådan, Tusen år i lappmarken skriven av Lilian Ryd och Tomas Cremér. Boken som ska göra mig lite klokare. Jag fick den rekommenderad när jag intervjuade en mycket kunnig och inspirerande person för någon vecka sedan.

Allt inom detta område är av intresse att dyka djupare i men framförallt vill jag förstå och begrunda problem och konflikter skapade av staten. Det som slätats över och tystats ner. Det händer att jag blir ledsen och förbannad när jag studerar historien och ser hur människor behandlat varandra men det ger mig också mer inspiration att belysa och lyfta fram orättvisorna så att fler får upp ögonen för hur saker gått till. Om man ändå kunde spola tillbaks bandet..

Det ska bli så spännande att läsa den här boken!

 

Gruva eller gröna skogar i Kallak

JOKKMOKK. Jokkmokks kommun väntar på beslut från regeringen angående den planerade gruvan i Kallak. Samtidigt råder det delade meningar huruvida en gruva i Kallak kan generera fler arbetstillfällen till Jokkmokksborna.
— Oavsett hur beslutet kommer att se ut kommer det att bli debatt, säger Robert Bernhardsson kommunalråd i Jokkmokks kommun.

Bergsstaten, enheten som beslutar i frågor om tillstånd för prospektering och gruvor har nu tillsammans med Länsstyrelsen lämnat över frågan om det brittiska gruvbolagets planer till regeringen då de inte kunde nå ett gemensamt beslut. Svaret skulle ha kommit redan i oktober 2015, ännu har inget beslut meddelats. Robert Bernhardsson, kommunalråd i Jokkmokks kommun uttalar sig om den planerade gruvan i Kallak, belägen fyra mil nordväst om Jokkmokk. Han säger i en intervju att en gruva skulle kunna generera en del arbetstillfällen, oavsett om det blir en gruva eller ej behöver Jokkmokks kommun jobba med tillväxtfrågor inom olika branscher och näringar.
— Det är Jokkmokks stora utmaning att ordna arbetstillfällen, säger Robert Bernhardsson.
Han menar på att om en gruva etablerar sig i Kallak skulle det generera flera hundra arbetstillfällen och det i sin tur skulle leda till en ökad ekonomi och konsumtion i kommunen.
— Men det ligger på regeringens bord att göra en bedömning i frågan, säger Robert Bernhardsson.
Gruvan skulle också komma att korsa tre samebyars renbetesområde och inkräkta på ett natura 2000-skyddat område skriver journalisten Arne Muller i sin bok Smutsiga miljarder. En gruva i Kallak skulle medföra stora problem i renskötselarbetet, kommunalråd Robert Bernhardsson som får frågan huruvida kommunen tänker kring detta hänvisar till regeringsbeslutet som så småningom kommer. Robert Bernhardsson tillägger att både rennäring och gruvnäringen är av riksintresse, frågan är vilket som väger tyngst.
Tor L Tourda, fotograf, skribent och grundaren av gruvmotståndsgruppen Gruvfritt Jokkmokk bor i Randijaur, en plats nära den planerade Kallakgruvan. Han tror inte att gruvan skulle ge särskilt många arbetstillfällen för Jokkmokksborna, endast några enstaka till t ex maskinförare och anläggare.
— Oftast har gruvbolagen egen personal vilka är specialutbildade och de kommer med stor säkerhet till platsen utifrån, säger Tor L Tourda. Han säger också att en gruva i Kallak skulle innebära stora negativa konsekvenser för miljön och för lokalbefolkningen.
— Vi hämtar vår mat i naturen, fiskar och dricker vattnet ifrån sjöarna och det är inte ovanligt att gruvdammar läcker vilket kommer att förstöra vattenorganismer och djurlivet i området, säger Tor L Tourda.
Istället för gruvnäring tycker Tor L Tourda att Jokkmokks kommun skulle satsa mer på de lokala näringarna och utveckla raffineringen av olika naturprodukter såsom trähantverk, renkött och andra gåvor från naturen utan att den skadas så som vid en gruvetablering.
— Det finns många mjuka näringar som skulle kunna ge långsiktiga, hållbara arbeten. Gruvor tar befintliga arbeten ifrån Jokkmokksborna istället för att ge nya arbetstillfällen, säger Tor L Tourda.
/ Leonarda Arcidiacono

Framtidsfjäll

 

Gunhild Ninis Rosquist, professor i geografi från Stockholms universitet är kvinnan som leder detta projekt.

Se och dela gärna!

http://www.vimeo.com/157722976
framtidsfjäll.se / futuremountains.org

 

Undergångshot och skyddsåtgärder

”Lappens anspråk är det förnämsta och heligaste, och förnärmar man det så bryter man mot en lag, som är heligare än all skriven lag”

-Richard Carlén, häradshövding år 1871 (Så länge vi har marker – samerna och staten 600 år, Lennart Lundström)

Det här är en sammanfattning av kapitel 9 ur Lennart Lundmarks bok; Så länge vi har marker – Samerna och staten sexhundra år. Lennart Lundmark är docent i historia och i boken vill han skildra svenska statens samepolitik.

Den samepolitik som drevs under 1800 talet beskrivs oftast som rasistisk och vulgärdarvinistisk, det stämmer från ungefär 1880 och framåt. Decennierna innan fanns det en stor opinion för samernas sak. Visserligen har den tidens samevänner blivit orättvist nervärderade då de uttalade sig om att samerna var dömda till undergång. 1828 kom första motionen som talade för att skydda samerna. En viss Carl Magnus af Robson från bergsrådet i adelsståndet hade arbetat i lappmarkerna med gruvdrift och kände till samernas förhållanden och situation. Carl Magnus af Robson hade räknat ut genom att räkna i kyrkböckerna att samernas antal hade halverats och nybyggarna hade fördubblats i Gällivares och Jokkmokks kommun mellan 1780 och 1825. Fastän Robson uttalade sig om att ”den samiska folkstammen kommer att dö ut och försvinna” var det inte hans önskan. Han ville istället motverka samernas undergång och även nomadkulturens konfrontation med jordbruket.

Robson var inte ensam om att vilja skydda samernas land visade det sig i riksdagen. Fastän de var två riksdagsmän i från andra stånd, en från Norrbotten och en från Västerbotten så blev det inte något resultat av Robsons motion. Länstyrelsen hade utfärdat en stadga om att nybyggarna måste skydda sig själva på olika sätt och på grund av järnmalmen ville man inte ha någon lappmarksgräns.

Belysning av begrepp ur Lundmarks bok:

Statsnationalism; alla människor skall ha samma formella rättigheter och samma skyldigheter oberoende av ursprung, språk och religion. Statsnationalismens medborgarbegrepp förespråkar demokrati och jämlikhet men kan lätt ebba ut i ett kliniskt och kulturlöst samhälle. Staten vill bestämma vilket språk och vilken kultur som ska florera landet. Minoriteter i ett sådant samhälle tolereras men deras särdrag uppmuntras inte.

Kulturnationalism; myntades som en reaktion mot den Franska revolutionen kring sekelskiftet 1800. Man menar på att statsbildningar ska bygga på gemensamma språk och ursprung, gemensam historia, religion och seder. Lennart Lundmark definierar begreppet så väl att jag citerar från hans bok:

” I denna mylla av uråldrig kulturell gemenskap skulle statstanken gro och när den så småningom blommade ut befann sig varje art redan på sin alldeles egna växtplats. Folkets särart skulle vara grunden för deras nationer. ”

Kulturnationalismen och statsnationalismen flöt så småningom in i varandra och gränserna mellan dessa två blev suddiga. När kulturnationalister kommit till makten tenderade de att förvandlas till statsnationalister. Samernas vänner i riksdagen var tydligt inspirerade av kulturnationalismen, de talade om ”den lapska nationen” och kallade samerna för en nationalitet från 1830 – 1880.

I riksdagen kom det en motion om odlingsgräns 1867, vilket blev aktualiserat under de kommande 25 åren. Samerna skulle ha ensamrätten till landet ovanför den och rätten till vinterbete i skogslandet nedanför. Denna odlingsgräns blev inte aktualiserad i Jämtland och i Härjedalen. I Västerbotten fanns 131 nybyggen ovanför odlingsgränsen på mark som egentligen hade reserverats för samerna. Odlingsgränsen blev inte ett skydd för det samiska folket som tidigare utlovats och drogs betydligt närmare fjällkedjan än den gräns man hade ritat ut på kartan.

Två stora riksdagsdebatter rörande samernas rättigheter ägde rum 1871 och 1873. Sverige var under den tiden i union med Norge och motsättningarna hade hårdnat mellan fjällbönder och renskötande samer, särskilt de samer som kom flyttande från Sverige på sommaren. Bönder sköt de renar som gjorde intrång på deras mark, mark som de nyligen gjort till sin. Norges lagstiftning var hård mot samerna och den svenska staten försökte gå balansgång mellan samiska och norska intressen efter en del utredande. Detta resulterade i att det blev en rejäl debatt i riksdagen, flera av de 26 talare som yttrade sig gjorde långa inlägg med historiska argument som talade för att samerna var en ursprungsbefolkning som hade större rätt än nybyggarna till landet. Endaste en av talarna yttrade sig negativt om samerna, en viss häradshövding G. V von Sydow. De som talade för samerna använde argument om samernas undergång för att stödja deras sak. Det framkom att det fanns en oro över att samerna skulle gå under i i konfrontation med den europeiska civilisationen. En av de som gav mest stöd för samerna i denna fråga om markrättigheter och rätt i allmänhet var häradshövdingen Richard Carlén från Stockholm. Han sa bl a: ”Lappens anspråk är det förnämsta och heligaste, och förnärmar man det så bryter man mot en lag, som är heligare än all skriven lag.”
En majoritet bland talarna i kammaren ville stödja samerna, tyvärr kunde de inte enas om hur det skulle gå till. Regeringens proposition godkändes i Första kammaren, men avslogs i den andra.

Två år senare behandlades samernas fråga, initiativet kom från regeringen i en proposition ”angående åtgärder för betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande av lapparnas renbetesrätt”. Större delen av de som yttrade sig i kamrarna var positiva till regeringens proposition. En av alla talare i rätten sticket ut med sin åsikt, Johan Jakob Nordström som menade på att samerna hade äganderätt till jorden. Efter det uttalandet blev han angripen av de andra i kammaren som annars var eniga med honom. Några andra talare menade på att samerna skulle garanteras särskilda rättigheter, kronan hade inte fullständig äganderätt till jorden. Kulturnationalistisk samevänlighet varade fram till 1880 ungefär. Man talade gott om samerna och höll högstämda tal i i riksdagen samtidigt som de lokala tingen fortsatte att döma till det samiska folkets nackdel.

Lennart Lundmark avslutar kapitlet med följande rader: ” Från ungefär 1880 går samepolitiken in i ett nytt skede även på central nivå. Den liberalt hållna hållna kulturnationalismen ersätts av en aggressiv statsnationalism. Den slår igenom idéer och föreställningar om underlägsna kulturer in, främst från England och Tyskland. De börjar i allt högre grad färga statens syn på samerna.

// Leonarda Arcidiacono