Den två dagar långa ceremoni som ägde rum i samband med björnjakten var en central religös föreställning som förekom på 1000-talet hos jägarna i det samiska samhället. Den äldsta björngraven man funnit är från 1000-talet. Tillsammans utgör det arkeologiska och det skriftliga material man funnit och samlat in ett rikt källmaterial kring björnceremonin. Det skriftliga som är ifrån slutet av 1600-talet samt i slutet från 1700-talet beskriver det lulesamiska och sydsamiska området. (Sápmi Y1K, Westman, s. 51)
Man har funnit och dokumenterat en stor mängd björngravar längs nordnorska kusten och detta visar att björnceremonin förekom över hela det samiska området från 200 och 300-talen från till 1700-talet. (Hansen 2004: 130)
Myten och ritualen och dess relation till trumman
Inom den samiska religionen har björnen en speciell plats, man har respekterat björnen och utfört ritualer efter björnjakten. Sägner säger att när en björn skjuts så finner man en människa inuti björnfällen. I samiska myter finner man att björnen och människan står varandra mycket nära, myten om björnen har även tolkats som som en myt om människans uppkomst. Björnarna jagades förr med böjda spjut. Den som kunde fälla en björn med ett böjt spjut av al som trycktes in i björnens hjärta hyllades som en hjälte och detta ansågs vara ett mandomsprov. Man talar om att björnens puls skulle kännas i skaftet när spjutet når hjärtat. Den samiska björnritualen nämns i källmaterialet i olika sammanhang under tidsperioden 1600-talet till 1900-talet. Det är unikt att ritualen är beskriven i olika tidssammanhang och att myten bakom ritualen är bevarad. (Bertell, Trummornas tid 5)
Man använde även trumman för att finna björnen under jakt, den trumma som fann björn var en helgad trumma vilken man värderade högt. (Webbseminarium, Samisk religion, MittUniv, 16.06.30)
Ritualen som var en högtidsstund för både kvinnor, män och barn gick till som så att männen fällde björnen och tog den till boplatsen. Kvinnornas roll i detta sammanhang var viktigt då de under rituella former gick jägarna till mötes. Kvinnorna spottade tuggad albark på de återvändande männen, albarken med sin kraftigt orangeröda färg förknippas och symboliserar blod i björnriten. (Bertell, Trummornas tid 5)
Pehr Fjellström skriver utförligt om björnriten på 1700 talet. Myten enligt Fjellström handlar om en flicka som förvisas av sina bröder. Flickan tar tillflykt till ett björnen ide. Hon tillbringar vintern med björnen och de ingår ett äktenskap tillsammans och får så småningom en son. När björnen blir gammal bestämmer han sig för att han ska bli skjuten av kvinnans bröder. När våren kom fällde bröderna björnen. Björnen hade utmärkt sig med en mässingsring i pannan och detta för att hans egna son skulle känna igen honom och inte döda honom av misstag. Björnens fru sätter sig på håll och täcker sitt ansikte med en duk för att inte helt se på när björnen skjuts och flås. Fragment ur denna myt återkommer som rituella inslag i björnjakten. (Bertell, Trummornas tid 5)
Det som nedtecknats i källmaterialet kring björnritualen är det som sker på männens sida, det saknas information om vad som sker i kåtan hos kvinnorna då ingen informant vistats där. Albarks saften funktion varierar något i det som återberättats. Alen benämns besitta beskyddande egenskaper och har använts av jägare för att skydda mot björnens ilska. (Bertell, Trummornas tid 5)
Under björnritualen, efter att kvinnorna har spottat albarkssaft på männen fäster kvinnorna mässingsringar och kedjor av mässing på männen och även jakthundarna blir behandlade med albarkssaften. Renoxarna blir bemålade med albarkssaft, de blir även prydda med randigt färgade ullgarnsändar, den ren som drar hem den fällda björnen blir ansedd vara en särskild ren. Enligt Rheens källmaterial får inga kvinnor åka på den renen under det kommande året men källan Anonymous menar att detta förbud även gäller männen och barnen. (Bertell, Trummornas tid 5)
Den beskrivna ritualen varierar till viss del i källmaterialet, gällande tidpunkt och när männen bespottas. Även oklart vem som bespottas, alla i jaktlaget eller endast den som skjutit björnen. (Bertell, Trummornas tid 5)
För att visa att björnen är skjuten sticker mannen som dödat björnen in en alkäpp i golvet på kåtan, detta blir en symbol för den skjutne björnen. När björnen bereds i lägret deltar både män och kvinnor, även barnen bidrar under denna del av ritualen men dock ej märkta av albarkssaften. Björnsvansen med dess kött kokas bundet vid en ring av björk, senare fäster man björnsvansen på en trumma för att pryda och även för att fungera som ett hjälpmedel. Under själva flåendeprocessen placerar man en tratt med tuggad albark under björnens nos. Enligt Skanke som också berättar om björnritualen smörjde man in sig i björnens blod istället för albarkssaft. Det är dock oklart om hans version var en symbolisk akt som han möjligtvis tolkat bokstavligen. (Bertell, Trummornas tid 5)
Björnen flåddes och kroppen styckades i vistet samtidigt som männen jojkade. Blodet var det första som kokades tillsammans med fett, senare tillagade man köttet. Huvudet väntade man med tills allra sist då övriga delar hade förtärts. Köttkoket fick inte koka över det ansågs vara olycksbringande. Om kitteln med björnkoket kokade över kunde man springa över till kvinnornas kåta för att fråga om de kunde syssla med något som påverkade koket negativt. Männen åt sedan vid eldstatde och kvinnorna i kåtan, när köttet bars in till kvinnorna tittade de genom en mässingsring samtidigt som de spottade tuggad albark. Sedan åt de även sin första bit björnkött genom en mässingring. (Sápmi Y1K, Westman, s. 53)
Vid ceremonins slut samlades alla ben och knotor samman för att läggas på en risbädd. Även den bortskurna nosen och vidjan. Alla delar skulle ligga så som det hade suttit samman när björnen levde. Efter att man tagit bort mässingsringar och kedjor från björnens delar begravde man björnen och på så vis ärade man björnen. Genom denna ceremoni fördes björnens själ tillbaka till dennes rätta värld och senare skulle han återvända till människorna för att återigen ge jaktlycka åt folket. (Sápmi Y1K, Westman, s. 53, 54 )
Alen, blodet och Leibolmai
Enligt Fjellströms uppteckning användes alpinnar till att kastas på ett uppspänt björnskinn i ritualen. Alpinnar har även använts som avskräckningsmedel mot björn enligt senare källor. Användandet av albark förekom även i hushållen som t ex färgning av husgeråd. (Bertell, Trummornas tid 5)
Albarkssaftens rödbruna färg har associerats till blodet, blodet i sig besitter livskraften och om ett djur eller människa förlorar sitt blod så dör det, den samiska föreställningen vilar på denna uppfattning. I Norden trodde man att genom att förtära varmt färskt blod kunde man bota sjukdomar och få mer livskraft. Detta var även ett fenomen som man kunde se i antika Rom, forna Egypten och hos urinvånarna i Australien. Den människa som hade fått i sig en annan människas blod ansågs ha större krafter än andra då den hade blod från två människor i sig. Särskilt blod efter avrättade, mördare eller självmördare var lämpligt men även djurblod. Förtäringen av björnblod ansågs giva mod och styrka. (Bertell, Trummornas tid 5)
Enligt flera samiska källor vet man numera om offerplatser där man strykt på blod på gudabilder, offerbruket verkar ha varit relativt likartat till alla de samiska gudarna. Björnblodet använde man vid målandet av trummor, detta för att göra trumman till ett fungerande verktyg som skulle vara i kontakt med gudamakterna. På olika sätt kan vi se hur björnen knyts till trumman för att skapa denna kontakt med det osynliga. Mässingsringen som var fastknuten med björnsvansen låter man hänga ned från trumman, även penisbenet används för som trumhammare. Både trumman och björnen är centrala i den samiska religionen och ytterst heliga. Albarkssaften tycks stå björnen nära därför använder man den vid tecknandet av symbolerna på trumman. (Bertell, Trummornas tid 5)
Den samiska gudomligheten Leibolmai som även kan översättas ” Almannen” är nära förknippad med alen och även med björnen. Randulf skriver att Leibolmai beskyddar björnen och tecknas även ibland som en björn på trummorna. Varför Leibolmai och björnen var så nära varandra menar Randulf i sin sammanställning att det beror på att björnen äter sin föda i alskogen. Det finns dock lite olika tolkningar kring Leibolmai om han är förknippas med blod eller bröd beroende på tolkning av språket, men troligast har han koppling till både björnen och alen. (Bertell, Trummornas tid 5)
Andra kulturer
Björnen är helgad i flera andra samhällen i det cirkumpolära området, man kan se rituella drag som går igen hos det sibiriska folkslaget likaså hos den nordamerikanska urbefolkningen. Det fråntar inte att den samiska björnritualen är unik i sitt utförande. (Bertell, Trummornas tid 5)
Regionalitet i materialet
Det förekommer tydliga regionala skillnader i det rituella bruket. På de nordsamiska trummorna hängde man t ex björnklor på trumman vilket man inte gjorde på den sydsamiska. Trummorna generellt visar på regionala skillnader, troligtvis var nordsmisk skåltrumma gjord av björkvril, sydsamiska ramtrummor tillverkade av gran och tall. Man kan även se hur folket har löst saker på olika sätt beroende på vilket område de bebott. Gudanamn varierar även beroende på område som t ex namnet på åskguden. (Webbseminarium, Samisk religion, MittUniv, 16.06.30)
Anneli Kråik/Jannok har just märkt klart en kalv. Sitasjaure märkning #1 Foto: L.A
Leonarda Arcidiacono 